Varför är det så svårt att prata om klimatet?

Klimatet, denna vår tids ödesfråga. Jakob Sahlin har länge engagerat sig i klimatfrågor och i den politik som ska driva förändring och omställning. Nu frågar han sig hur man ska få folk att lyssna utan att drabbas av panik men inte heller sitta kvar i ett skepp som, om vi inte lyckas stoppa det, kommer sjunka allt snabbare.

Varför är det så svårt att prata om klimatet? Det måste vara bland det svåraste som finns. Jag menar, hur ska man ens börja?

Det får inte vara alltför dystert. Det är hur lätt som helst att fastna i den ena katastrofbeskrivningen efter den andra. Hur skogsbränderna kommer välla över jorden, hur havet kommer svämma över oss – och hur isarna kommer smälta och växterna kommer vissna när jorden blir inte bara en, två, tre grader varmare – utan även fyra, fem och sex.

Ja jag skulle kunna ta upp all din tid bara genom om att prata om IPCC:s senaste klimatrapport, vilket såklart skulle bli både dötrist, långtråkigt och inte alls särskilt underbart. I värsta fall blir du helt paralyserad och i bästa fall slutar du lyssna för att göra något vettigt istället. Så nej, jag kan inte börja för dystert.

Men det får heller inte vara överdrivet optimistiskt. Det är förvisso sant att världen har enats om att stoppa den globala uppvärmningen i Parisavtalet – något som inte fanns på kartan för 10 år sedan – och det är också sant att kostnaden för förnybar energi och batterier har sjunkit så mycket att de på egna meriter börjar konkurrera ut den fossila tekniken.

Samtidigt har båda Kina, EU och USA nyligen skärpt sin klimatpolitik och lovar att bli helt klimatneutrala i en allt snabbare takt. Både för att det är bra för klimatet men också för att kunna vinna geopolitiska fördelar när det nya hållbara samhället växer fram. Ja, det låter ju nästan som att vi har allt under kontroll, men så väl är det inte. Det är fortfarande så att utsläppen inte minskar så snabbt som de borde göra. Och det är fortfarande så att mänsklighetens fotavtryck på planeten är långt större än vad naturens ekosystem orkar bära. Vilket säger sig självt inte är särskilt hållbart. Så nej, det kan inte börja för optimistiskt heller.

Men hur ska man då prata om klimatet – utan att man fastnar i en redogörelse av komplexa tekniska detaljer? Det är nu som jag nästan drabbas av panik. Vilket i och för sig är precis det som flera ungdomar runt om i världen vill att vi ska göra. Panik över klimatkrisen alltså – och mod att göra något åt den.

I jakt på något vettigt att säga slår jag febrilt i den ena klimatboken efter den andra. Bläddrar förbi några halvt inspirerande citat och några svartvita diagram. Och mitt bland alla sidor kommer jag ihåg att jag aldrig läst klart Fursten av Machiavelli. Han lär ha sagt: “Det finns ingenting så svårt att ta itu med, ingenting så väldigt att leda, ingenting så osäkert framgång, som att införa en ny tingens ordning; ty den som försöker har nämligen alla dem till fiender som drog fördel av den gamla ordningen och han har endast ljumma försvarare i dem som drar fördel av den nya.” 

Och det kanske är just detta som gör omställningen så svår. Samtidigt som det fossila samhället avvecklas måste välståndet som det skapat till stor del bevaras för att omställningen ska vara socialt gångbar. Det måste helt enkelt vara möjligt att leva ett drägligt liv under omställningen för att inte riskera ett alltför stort folkligt motstånd mot klimatpolitiken.

Men det betyder inte att det ska vara billigt att släppa ut eller att omställningen får gå långsammare. Tvärtom. Det betyder inte heller att vi kommer kunna konsumera precis som vanligt. Men det betyder att omställningens kostnader måste fördelas och bäras gemensamt för att klimatpolitiken ska uppfattas som rättfärdig. Och det kanske betyder att det är rätt att sänka dieselskatten när priserna oväntat stiger för att behålla stödet för att blanda in mer förnybart i tanken.

Missförstå mig rätt. Att sätta ett pris på utsläppen är förstås viktigt. Det gör de hållbara alternativen ekonomiskt gångbara och ger alla ett direkt incitament att minska sina utsläpp här och nu. Men målet är inte bara att minska utsläppen. Målet är att helt eliminera de. Och till det räcker prissignalerna bara så långt. För att helt sluta använda fossila bränslen måste alternativa energikällor och tekniker både utvecklas och implementeras. Det måste helt enkelt finnas något att ställa om till.

I boken “Ingen tid för illusioner” skriver Kajsa Borgnäs om hur det hållbara samhället kan växa fram, och hon återkommer till hur viktig staten är i omställningen. Hon frågar sig vem – om inte staten – kan efterfråga nya klimatsmarta innovationer till varje kommun, konstruera ny infrastruktur över regiongränserna och koordinera forskning och utveckling mot gemensamma samhällsmål? Vem – om inte staten – kan ta de finansiella risker som teknikutvecklingen innebär, sätta gränser för de miljöförstörande utsläppen och fördela både kostnaderna och vinsterna på ett jämlikt sätt? 

När målet är att “införa en ny tingens ordning” så räcker den enskilda konsumentmakten bara så långt. För att få folklig legitimitet för en tillräcklig klimatpolitik och acceptans för de stora och ibland svåra ansträngningar som den betyder så måste staten garantera tryggheten i omställningen.

Ja det går att fortsätta bläddra i böcker och upprepa det ena budskapet efter det andra. Hur viktigt det är att varje land tar sitt ansvar för att avveckla fossilindustrin och klimatanpassar sig till en fossilfri framtid. Hur viktigt det är att Sverige stödjer EU:s nya klimatpaket och förslagen om en rättvis omställning. Och hur fantastiskt bråttom det är.

Uppgiften har dock varit känd länge. Något som beskrevs redan i Brundtlandrapporten för 35 år sedan med följande ord: “Hållbar utveckling är inte ett statiskt tillstånd av harmoni, utan snarare en förändringsprocess där utnyttjandet av resurser, investeringars riktning, målsättningarna för teknisk utveckling och institutionella förändringar harmoniseras med båda framtida och nutida behov. Vi låtsats inte att processen är enkel eller okomplicerad. Smärtsamma val kommer att behöva göras. I slutändan måste hållbar utveckling alltså vila på politiska vilja.”

Lagom komplicerat, lagom dystert och lagom optimistiskt. En sak står i alla fall klart för mig. Det är precis så vi ska prata om klimatet.

Text av Jakob Sahlin, ingenjör och engagerad i Klimatsossarna

Bild: Annie Spratt / Unsplash