Vad tjänar du?

​​Jag växte upp i en fattig familj i slutet på nittiotalet. Min familj, jag mina två syskon och min mamma, flyttade till ett radhus i det lilla brukssamhället. Anledningen att min familj hamnade just där berodde inte på jobben, närheten till naturen eller cykelvägen till skolan. Nej den berodde på bostadskrisen i mitten av nittiotalet, som gjorde att min ensamstående kommunalarbetande mamma hade råd med en bostadsrätt för överlåtelsesumman fem kronor, två mil utanför stan. Där hamnade vi. I ett radhus större än vad vi till en början kunde möblera.

När hjälporganisationen Oxfam presenterade sin årliga rapport över jämlikhetsindexet “Commitment to Reducing Inequality Index” står det klart att Sverige tappar inte mindre än tio placeringar och kvalar in som sämst av de nordiska länderna. Indexet rankar 161 länders åtagande för att bekämpa ekonomisk ojämlikhet. Det gör man utifrån faktorerna välfärd, skatter och arbetstagares rättigheter.

När vi flyttade in i det där radhuset i september 1997 stod den lilla 14-tums TV:n på en köksstol i vardagsrummet. Min bror och jag delade sovrum. Men vi hade ett varmt hus och hemlagad mat varje dag. Där blodpudding och ärtsoppa än idag står högt i kurs om jag får välja meny. Mamma bakade alltid bröd. Det är först idag jag förstått att det inte var så hos alla. Det var mammas sätt att få pengarna att räcka varje månad. 

80% av alla som lever med en funktionsnedsättning är fast i fattigdom. En av fem av världens absolut fattigaste har en funktionsnedsättning. Att leva med en funktionsnedsättning är en av de största faktorerna för ett liv i fattigdom. 

Idag är jag beroende av stöd och hjälp för att kunna leva. Jag föddes med en funktionsnedsättning som gör att jag behöver personlig assistans dygnets alla timmar. Jag har växt upp med ett ökande behov av samhällets stöd för att klara mitt liv. Jag behöver rullstolar, sjukvård och konstant hjälp. Jag möter konstant förtryck, fördomar, diskriminering och fysiska barriärer i min vardag. Mitt liv bygger på myndighetsprövade beslut. Man har mätt mig på alla tänkbara sätt.

Några månader in i pandemin förlorade jag mitt jobb och när pengarna var på väg att ta slut frågade jag mitt Facebook-flöde: vad tjänar du? Det väckte ett oväntat stort engagemang från mina vänner och snart hade hundratals kommentarer trillat in. En del svarade med exakta siffror utan att skämmas eller ens fundera över varför de inte skulle svara. Medan andra ställde följdfrågor och undrade varför jag ville veta. I flödet och bland kommentarerna återfinns det personer från hela inkomstspektrat. Från den sjuka och utförsäkrade på försörjningsstöd till Spotify-miljardären. Mina vänners ekonomiska förutsättningar är diametralt olika. 

2022 har Sverige 542 dollarmiljardärer. Den rikaste promillen av Sveriges befolkning förfogar idag över 29% av de totala tillgångarna. 1997 när min familj flyttade in i radhuset i bruksorten hade samma promille 7%. Idag lever var fjärde ensamstående mamma, dagens version om av min mamma, i varaktigt låg ekonomisk standard.

Några år innan pandemin fick jag min första anställning. Detta efter att som första generation i min familj ha skaffat mig en universitetsutbildning. Det var jobb med status på Södermalm i Stockholm. Jag förväntades lämna ett löneanspråk och kände mig som så många andra i den situationen vilsen. Så jag gjorde det för mig uppenbara. Jag klev in på kontoret bland mina blivande kollegor och ställde den självklara frågan. Vad tjänar du? För mig var det självklart för att veta vad som var rimligt att ge i löneanspråk. Några skruvade på sig men sen haglade svaren. Ska vi konkurrera om samma jobb så tjänar vi på att gå tillsammans. Grunden till hela fackrörelsens idé.

Idag har min ekonomiska situation radikalt förändrats. Plötsligt kan jag köpa mig fri från så mycket av det som skapar hinder. Idag tjänar jag dubbelt så mycket som min mamma försörjde mig och mina syskon på. I barnet som var jag är det fortfarande en fantasilön, men i verkligheten är det strax över en medelinkomst. 

Jag tillhör en ung generation funkisar. Unga personer med funktionsnedsättningar som har växt upp med ett starkt välfärdssystem. Vi har oavsett bakgrund fått tillgång till skola, högre utbildning, hjälpmedel, vård och personlig assistans. Idag är vi allt fler med stora funktionsnedsättningar som har akademiska utbildningar och konkurrerar om statusjobb på många nivåer i samhället vi tidigare inte haft tillgång till. Vi är funkisar, men vi har lämnat den givna materiella verkligheten bakom oss. Tyvärr är vi fortfarande få.

Jag kan idag köpa mig fri. Inte från allt, men från mycket. Liksom miljonärerna som köper sig förbi vårdköer kan jag köpa mig förbi en icke fungerande färdtjänst och uteblivna hjälpmedel. Det innebär att jag också kan köpa mig bort från solidariteten. För samtidigt som jag har råd att göra det står dagens version av mitt barndoms jag i en hyreslägenhet i en förort och möter ett välfärdssystem på dekis.

Parallellt smyger sig löneskillnaderna in på arbetsplatsen. Bakom en tystnadskultur om lönenivåer och individuella löneökningar sås splittring mellan löntagarna. När vår styrka är att prata med varandra och ställa gemensamma krav så är det i chefens intresse att dämpa kraven och ställa arbetare mot varandra.

Två timmar efter att Ulf Kristersson presenterade slottsavtalet med det högerextrema regeringsunderlaget så skickade Aftonbladet ut flashnotisen “Detta betyder avtalet för din plånbok” där medelklassen extra kronor redovisas. Slottsavtalet vars enda politiska gärning är att ytterligare odla splittring mellan olika grupper.

De ekonomiska klyftorna har ökat under lång tid. Att det står mellan mig och människan på flykt är en falsk konflikt. Det står mellan oss och 542 dollarmiljardärer. Det viktigaste vi kan göra är att fråga varandra. Vad tjänar du? Vad har du över när månaden är slut? Vad behöver du? Hur tar vi det tillsammans?

Tobias Holmberg, politisk sekreterare