Småspararsamhället

De senaste decennierna har en nykomling gjort entré i svensk politik. Jämte pensionärerna, sjuksköterskorna, de ensamstående mammorna och de alltmer sällan omtalade ”arbetarna,” har nu även ”småspararna” etablerat sig som en självklar referenspunkt i det politiska samtalet.

Småspararen kan man lita på! Det hör man på namnet. Sina tämligen små medel till trots lyckas han nämligen regelbundet avsätta en del av dem till framtiden. Sparar han till en bostad, pensionen, eller kanske till en lämplig buffert? Det spelar ingen roll. Det viktiga är att småspararen, genom att lägga band på sig i nuet – ja, genom att balansera sin budget! – egenhändigt kastar ett möjligheternas ljus över framtiden. Och det riktigt fina med småspararen är att han egentligen inte tjänar mer än någon annan, han bara vet – att den som spar, han har.

Med tiden är vi allt fler som slagit in på småspararbanan, vilket i klarspråk betyder att vi har börjat investera i aktier. I samma veva har många även gått och blivit bostadskarriärister – och gjort betydande ekonomiska vinster på kredituppbackade bostadsköp. På så sätt är vi även fler som sammanflätat våra framtidsutsikter, inte med gemensamt formulerade politiska projekt, utan med företagsvinster och välmående kredit-, bostads- och aktiemarknader.

I samband med detta finns det risk att vi, i det tysta, har omstöpts som politiska subjekt. Exempelvis händer det allt oftare, när vi idag står inför diverse politiska eller ekonomiska utvecklingar, krig och klimatförändringar, att dessa diskuteras i relation till deras förmodade inverkan på ”småspararen” och ”låntagaren.” Desto mer sällan framhålls betydelsen av hur vi kan tänkas agera inför sådana utvecklingar som reflekterande och diskuterande medborgare, med förmågan att kollektivt iscensätta politiska projekt. Det nya, spridda, finansiella ägandet verkar alltså ha cementerat inte bara en ekonomisk, utan även en politisk, allians mellan oss, enskilda, och finansmarknaderna.

Låter det kanske konspiratoriskt? Då glömmer man den alternativa samhällsvision som under 50- och 60-talen plockades upp av Högerpartiet ifrån deras konservativa systerparti i England: ägardemokratin, eller som den också kallades, den egendomsägande demokratin. Vägen till ägardemokratin skulle gå genom kraftfulla stimulanser av det individuella sparandet, och genom uppmuntran till hemägande. På så vis skulle ett bredare stöd för äganderätten skapas – och de konfliktfyllda skiljelinjer mellan arbetare och kapital som så länge strukturerat politiken hoppades man liksom kunna sudda ut.

Ja, genom att göra om alla till ägare tänkte man sig rentav kunna skapa ett samhälle byggt på ”småkapitalister,” vilket inte bara skulle bidra till ett större personligt oberoende i ekonomisk, politisk, och moralisk mening – utan även säkra en folklig förankring till det så-kallade ”borgerliga tankesättet.” Genom att öka och sprida det personliga ägandet tänkte sig högern äntligen kunna rucka på det folkliga stöd som avnjöts av den socialdemokratiska välfärdsstaten. Ägardemokratin var på så sätt en högerns kontrautopi.

Trots att ägardemokratin lanserades med stor entusiasm kom visionen snart att överges. Det visade sig svårt för högern att förklara var all förfolkligad egendom skulle komma ifrån, om nu inte genom ekonomisk omfördelning. Men intresset för ett förfolkligat aktiesparande levandehölls inte minst av föreningen Aktiespararna som från mitten av 70-talet, och med pengar från Svenskt Näringsliv, lanserade stiftelsen Aktiefrämjandet. De senaste decennierna har lössläppta kreditmarknader och så kallade internetbanker med ”småspararkonton” slutligen möjliggjort en sällan skådad etablering av de bredare klasserna på kredit- och finansmarknaderna – och det utan någon som helst omfördelning.

Tvärtom har dagens ägarspridande ansatser – det vill säga den ISK-drivna småspararexplosionen; de ansvarstagande kvinnornas ”fuck-off-kapital” och medelklassens bostadskarriärer – eldats på av precis samma politik som samtidigt bidragit till en av OECD-ländernas snabbaste tillväxt av miljardärer – och därmed till en extremt ojämlik förmögenhetsfördelning.

På så sätt skiljer sig dagens småspararsamhälle från 60-talshögerns kontrautopi. För trots att den ägardemokratiska högern genom dess nyfunna samhällsvision hoppades kunna cementera ett folkligt stöd för borgerlig politik, präglades deras samhällsideal av en (om än sparsmakad) kritik av ojämlik egendomsfördelning. “Minst lika viktigt som själva egendomen,” förkunnade en ung högerman på 60-talet, “är det inflytande som följer med ägandet. För att verkligen sprida detta inflytande, den ekonomiska makten, till de många människorna, är det nödvändigt att dessa många människor blir personligt delaktiga i ägandet…”

Nuförtiden ivras i stället småspararna att springa ärenden åt storkapitalet – som när Frida Bratt, nyliberal agitator och sparekonom på en stor internetbank, inom loppet av en vecka lyckades samla ihop 40 000 underskrifter mot en miljonärsskatt på ISK-konton. Bratts engagemang i vad hon kallar en ”demokratisering av aktiesparandet” kastar nämligen ett skimmer av folklig legitimitet över politik som otvetydigt tjänar överklassen. För naturligtvis utgör miljonsinnehavarna en försvinnande andel av dem med ISK-besparingar.

Kanske har vårt samhälle alltså omstöpts i riktning mot en, om något, ojämlikare version av det samhällsideal som på 50- och 60-talet presenterades som en kontrautopi till den svenska välfärdsstaten. Visst, vårt samhälle associeras även idag med en förhållandevis stark välfärdsstat. Men det är tydligt att ’välfärdsstaten’ numera snarare är kopplad till dess mer praktiska uttryck – välfärdstjänsterna – än med den samhällsvision den utgjorde under större delen av 1900-talet.

Det finns rentav de som hävdar att tvåtusentalet har kommit att präglas av en markant avsaknad av samhällsvisioner. Politikens komponenter sägs idag vara för komplext sammanflätade, eller för huller-om-buller, för att snos ihop under en och samma ”vision.” Dessutom kopplas “samhällsvisioner,” överlag, ofta ihop med idéer om social ingenjörskonst – det vill säga med något farligt och utopiskt som till varje pris bör undvikas. Detta var exempelvis Fredrik Reinfeldts hållning då han 2011 proklamerade att han höll upp ett varningens finger åt dem som ropade efter politiska visioner.

Istället, menar många, bör vi vrida och vända på samhällets små knappar, och ge fan i att försöka oss på det överhängande maskineriet. Små stegvisa reformer – eller vad Karl Popper kallade ”piecemeal engineering.”

Men då ska vi komma ihåg att bakom de minsta av knappar gömmer det sig inte sällan en stor maskin. Och om knapparna, trots att de är små, är tillräckligt många – kan de vara helt avgörande för funktionen även av den största av maskiner. Så även väldigt många – och väldigt små! – aktieägare. Det insåg högern på 60-talet, och det gör den även idag.

Isa Lappalainen, doktorand vid statsvetenskapliga institutionen i Uppsala