Heltidsarbete i jämställdhetens namn
2016 inledde arbetsgivarorganisationen SKR och fackförbundet Kommunal ett utvecklingsprojekt med namnet Heltidsresan. Projektets mål är att göra heltidsarbete till norm i välfärdens kvinnodominerade verksamheter (det vill säga stora delar av skolan, vården och omsorgen). Satsningen syftar bland annat till att dämpa välfärdssektorns stora rekryteringsbehov, genom att befintlig personal arbetar fler timmar.
Men satsningen syftar också till att öka jämställdheten i samhället, och parterna menar att heltidsarbete för kvinnor i välfärden är “den viktigaste jämställdhetsinsatsen som kan göras på svensk arbetsmarknad”. Något med detta påstående har gjort mig obekväm under en längre tid, utan att jag riktigt kunnat förklara varför. Det här är ett försök till att reda ut vad det är som skaver.
Precis som feministiska röster länge hävdat kan samhällets organisering av arbete både skapa och upprätthålla könsbaserade ojämlikheter. Fördelningen av hel- och deltidsarbete är ett exempel på detta, eftersom det existerar betydande skillnader både mellan kvinnor och män och kvinnor emellan. Medan heltidsarbete mer eller mindre har lyckats bli norm för kvinnor i tjänstemannayrken, arbetar nästan hälften av alla kvinnor i arbetaryrken fortsatt deltid.
Så långt är jag och parterna helt överens. Men frågan är hur denna ojämlikhet kan och bör motarbetas. På vilket sätt bidrar Heltidsresan till ökad jämställdhet? Och vilken typ av jämställdhet är det är vi får?
En av de saker som skaver i mig är förväntan på att Heltidsresan ska bidra till ökad ekonomisk jämställdhet, genom ett minskat inkomstgap mellan kvinnor och män i allmänhet och bättre möjligheter till självförsörjning för kvinnor i välfärden i synnerhet. Enligt mig är detta en sanning med modifikation.
Det är förvisso sant att deltidsarbete är en av orsakerna till att kvinnor har lägre inkomster än män. Och ja, en hel månadslön är så klart högre än en halv. Men ekonomisk jämställdhet måste uppnås på samhällelig nivå, och så länge lönerna för de kvinnodominerade yrken som omfattas av satsningen är så pass mycket lägre än andra kommer inte Heltidsresan vara en effektiv jämställdhetsreform. En undersköterskas heltidslön på drygt 27,000 kronor i månaden kommer fortsatt vara lägre än lönerna i många likvärdiga men manligt dominerade yrken. I många fall till och med lägre än en tjänstepersons eventuella deltidslön.
Heltidsresan bygger också på en övertro till att ökad jämställdhet inom ett område leder till ökad jämställdhet inom ett annat. I detta fall att fler heltidsarbetande kvinnor per automatik leder till fler deltidsarbetande män som tar större ansvar för hem och familj.
För just en jämn fördelning av både föräldraledighet och obetalt hushållsarbete är enligt SKR och Kommunal en förutsättning för att både kvinnor och män ska kunna arbeta heltid. Men ftersom detta är en förutsättning som ännu inte existerar (utan kvinnor ägnar alltjämt mer tid åt reproduktivt arbete än män) måste parternas gemensamma projekt sägas vila på en något svajig grund.
En annan anledning till varför Heltidsresans jämställdhetslöften inte tagit mig med storm är att arbetslivet i stort har utvecklats åt ett håll som gjort förverkligandet av sådana löften allt svårare. Ta till exempel höjningen av pensionsåldern. Kvinnor i välfärden förväntas alltså inte bara arbeta fler timmar per vecka, de ska också arbeta fler år av sina liv, trots att medellivslängden för arbetarkvinnor inte ökar i samma takt som för andra grupper, och trots att det redan idag är många som tvingas lämna arbetslivet innan de fyller 60.
Ett annat exempel är många tjänstepersoners ökade möjligheter till hemarbete. Detta förstärker den befintliga skillnaden mellan vad det faktiskt innebär att arbeta heltid på ett kontor måndag till fredag och att arbeta heltid med obekväma arbetstider på ett äldreboende. Tillsammans blottlägger dessa exempel det orimliga i att samma norm ska gälla för alla. Så länge nödvändiga förbättringar av arbetsförhållanden och arbetsmiljö fortsätter att lysa med sin frånvaro i kvinnodominerade välfärdsyrken lämnar det faktum att dessa yrkesgrupper förväntas arbeta mer i jämställdhetens namn en dålig eftersmak i munnen.
Den stora variation av arbetsmarknadsreformer som under historien förespråkats i just jämställdhetens namn gör inte saken lättare. Här hittar vi både 1970-talets krav på en allmän arbetstidsförkortning och dagens mantra om rätten till heltid. Och just detta, att heltidsarbete idag marknadsförs som en rättighet är ytterligare en anledning till den dåliga eftersmaken i min mun.
På detta sätt skrivs nämligen Heltidsresan in i en linjär framgångssaga där kvinnor får tillgång till fler och fler rättigheter som tidigare varit reserverade för män. Längs vägen glömmer vi fråga oss om dessa så kallade “rättigheter” är något vi vill ha; om kvinnors etablering på en arbetsmarknad från början utformad med den manlige försörjaren i åtanke per automatik leder till, eller är detsamma som, jämställdhet.
Kanske kan den feministiska sociologen Lauren Berlants begrepp grym optimism hjälpa oss att synliggöra riskerna med detta. Berlant menar att grym optimism råder när något vi vill eller förväntas vilja egentligen utgör ett hinder för att våra liv och vårt samhälle ska blomstra.
Jag är övertygad om att det är hög tid för arbetsmarknadens normer att anpassa sig till kvinnor i välfärdens verklighet, istället för att välfärdens kvinnor ska anpassa sig till normer som varken gynnar dem eller möjligheterna att uppnå en jämlik jämställdhet.
Att Kommunals medlemmar på sin senaste kongress röstade för att driva frågan om 30-timmars arbetsvecka med bibehållen lön är därför ett steg i rätt riktning. Men om inte detta initiativ kombineras med reformer som kraftigt förbättrar villkoren och höjer statusen för dessa yrkesgrupper kommer en arbetstidsförkortning i bästa fall vara ett nödvändigt plåster på såren för utslitna kroppar, och i värsta fall helt omöjlig att genomföra i en sedan länge utarmad välfärd. Det har vi inte råd med, allra minst i jämställdhetens namn.
Alva Persson, genusvetare