Gigarbetare: arbetsmarknadens offer eller sin egen lyckas smed? 

Naomi Grossman måste släpa en dammig säng över halva stan. Frågan är vem ska hjälpa henne? En av alla de dyra och till synes seriösa flyttfirmor, som ofta ändå saknar kollektivavtal och schyssta arbets- och lönevillkor. Eller ett gigföretag, vars hela existens underminerar de rättigheter som arbetarrörelsen så länge kämpat för?

I slutet av sommaren skulle jag flytta. Jag brukar göra det mesta på egen hand, eller okej – jag brukar göra det mesta med hjälp av min 65-åriga pappa som lever efter den före detta svenska devisen ”kan själv”. Den här gången sa han stopp, min tunga säng skulle släpas upp för fem trappor utan hiss och där någonstans var hans gräns nådd. Jag frågade lite vänner, ingen kunde. Främst var det väl kanske att ingen orkade. I alla fall, jag erkände mig snabbt besegrad. Jag behövde hjälp.

Att anlita någon som kan hjälpa dig med en så handfast syssla som att flytta en säng från ett ställe till ett annat har nog aldrig varit lättare. Vår samtid fullkomligt svämmar över av människor och företag som på mindre än en timme kan komma hem till dig och lösa de där problemen du själv inte orkar ta tag i, det som idag kallas ”att ta ett gig”.

Det verkar inte finnas något du idag inte kan få hjälp med av en gigjobbare. Flytta, städa, åka till tippen, gå ut med hunden. Få hem en pensionär som spikar upp en tavla, anlita ett barn som klipper din gräsmatta eller en person som monterar den produkt som bokstavligt talat togs fram för att vi vanliga människor skulle klara av att göra det själv – Ikea-möbeln. Nu marknadsför sig appen Taskrunner med sloganen ”Vad kul med Ikea-montering, nej roligare att kolla på Netflix”. Jag tror Kamprad vänder sig i sin grav.

Flytten skulle i alla fall ske, så jag började göra lite research på nätet. Dels fanns de vanliga flyttfirmorna. De flesta med seriösa och dyra hemsidor med fina ord om trygghet, kvalitet och säkerhet. Men en snabb googling bort visade en granskning från Transportarbetaren att bara två av fjorton tillfrågade flyttfirmor hade kollektivavtal. Och ja, vi vet ju vid det här laget efter Magdalena Anderssons städhjälp-gate att inte ens om de hade svarat ja på frågan om kollektivavtal hade det varit något att lita på. Troligtvis kommer det ändå komma en person som saknar tillstånd, får lön långt under existensminimum och som inte är försäkrad på jobbet. 

En frustration sköljde över mig – varför ska jag anlita en firma med offert och faktura om den som gör jobbet i alla fall inte har en trygg anställning, avtalsenlig lön eller är försäkrad på jobbet? Stressen började kännas av, flytten skulle ske om tre dagar och motvilligt och med skam i kroppen laddade jag ner gig-appen TippTapp. Jag la upp mitt så kallade uppdrag och inom tio minuter hade jag fått ett erbjudande, Micko kunde fixa jobbet för 1500 kr.

Micko hade en stor vit skåpbil och rattade vant in fordonet på de smala gränderna vid Slussen. Med sig hade han en vän, som helt ärligt inte såg ut som han klätt sig för att bära en tung och lite dammig säng den dagen. Med ett par bländande vita sneakers på fötterna och medvetet slitna jeans baxade han och Micko in sängen i skåpbilens lucka, där det redan stod en soffa, en fåtölj, några kassar odefinierbart skräp och en byrå. De frågade om jag ville åka med dem i skåpbilen till sängens och min nya hemadress söder om stan. Det ville jag.

Samtalet i bilen började trevande, men någonstans i höjd med Skatteskrapan fick vi, denna smått omaka skara, i gång det. Jag frågade Micko om hans jobb, alltså hur det var att gigjobba? Jag ska erkänna att frågan ställdes med en del förutfattade antaganden från min sida. För visst är det så att min uppfattning om gigjobbets natur inte är positiv. I mitt huvud tänkte jag att Micko typ skulle säga: ”Jag har bara tagit det här jobbet för att jag verkligen inte kunnat få något annat, helst av allt vill jag bara ha en fast och trygg anställning.” Men det var inte hans svar, i stället lät det något i stil med: ”Det är rätt soft, jag jobbar när jag vill, helt ärligt betalar jag inte skatt så pengarna är bra och det är skönt att inte behöva förhålla sig till någon chef.” 

När vi efter avslutat uppdrag sa hej då stod jag kvar med blandade känslor. Micko såg sig definitivt inte som något offer på en nyliberal och osäker arbetsmarknad. Han levde väl på sätt och vis upp till liberalers, de konservativas – och ja självklart, gigfirmornas egna – värdeordsfyllda beskrivningar av gigarbetets natur: flexibelt, på dina egna villkor och du kan tjäna bra om du vill. Okej, kanske inte lika bra om du faktiskt betalar skatt som en egenanställd bör – men vem kollar egentligen? 

Ju mer jag tänkte på Mickos beskrivning av sin arbetssituation desto mer uppgiven blev jag. Det gladde mig såklart att han inte gick runt med en känsla av utanförskap och osäkerhet på jobbet – men hans verklighetsbeskrivning kändes på något sätt som en avgörande förlust för arbetarrörelsens sekellånga kamp för rättvisa och jämlikhet. Arbetaren, med de kassa villkoren och sin utsatta position på arbetsmarknaden, stod i det här fallet inte på barrikaderna, organiserade sig fackligt och krävde ansvar från sin arbetsgivare, utan förhöll sig till arbetet på just precis det sätt som Annie Lööf och Ulf Kristersson hela tiden velat: hyperindvidualistiskt och frånkopplat från den kollektiva kampen. Var man rår om sig själv. Var man gör sitt gig.

För i dagens samhälle vill ingen ses som ett offer eller underordnad. Om din lön är dålig, ditt arbete osäkert – ja då rinner det över på dig själv. Då har du kanske inte presterat bra nog? Ett givet resultat av dåligt fattade beslut eller brist på talang. Så om du då inte kan ta dig ur den situationen är det väl bäst att sälja in den som lyckad? Ni hör min ironi, jag köper det inte.

Men såklart är detta bara ena sidan av myntet. På andra sidan finns förändringsvilja, kamplust och en strävan efter en jämlik och schysst arbetsmarknad. Fackförbundet Transportarbetarförbundet, som förra året lyckades teckna ett första kollektivavtal med gigföretaget Foodora, jobbar hårt för att organiseringsgraden bland cykelbud ska öka. För det är ju det som krävs. 

Den svenska modellen, premissen om kollektivets makt, kan leva och frodas om vi vill att den ska göra det. Ja, och politikernas vilja måste självklart finnas där också. Valrörelsen är i gång och jag hoppas innerligt att detta blir en högprioriterad fråga för Socialdemokraterna. I Sverige ska ingen stå ensam och utlämnad på arbetsmarknaden. Det är hög tid att gigföretagen beläggs med arbetsgivaransvar, det borde vara en hygienfaktor. Då kan fler fackförbund teckna kollektivavtal, och bara så kan arbetstagare som Micko och hans kollegor ingå i ett tryggt kollektiv och veta att när han skadar sig på jobbet är han försäkrad, när han blir sjuk får han lön och när han på ålderns höst ska sluta arbeta finns en pension där. Mitt första steg i kampen? Ja det blir väl att sms:a Micko en länk till fackligt medlemskap.

Text av Naomi Grossman, kommunikatör 

Bild: Marcus Spiske / Unsplash