Fattigdom – Sveriges tråkigaste extremsport

Det krävs varken komplicerad fysik eller långa uträkningar för att förstå att dina livsår – åren du får vara vid liv – korrelerar med klasstillhörighet. Arbetarklassens kvinnor dör allt tidigare medan överklassen blir allt äldre. Det måste det bli ändring på. För vissa har inte tid att vänta, det menar dagens essäist Ana Ekelund.

I filmen Interstellar befinner sig en grupp astronauter på en livlös havsplanet nära ett svart hål. Gigantiska vågor tvingar astronauterna att lämna planeten omedelbart efter landning. De befinner sig bara på planeten i några minuter, men när de återvänder till moderskeppet har deras kollega Romilly, som stannat på skeppet, åldrats 23 år. Detta förklaras i filmen med relativitetsteorin: tidens gång upplevs olika beroende på ens relativa hastighet.

I Bredäng i södra Stockholm dör man två år tidigare än i Mälarhöjden. I genomsnitt alltså. Skillnaden är inte anmärkningsvärt stor för att vara Stockholm. Tar man sig till Danderyd på andra sidan stan, lever man i genomsnitt tre år längre än i Bredäng. Det anmärkningsvärda är att Bredäng och Mälarhöjden ligger precis bredvid varandra, rent geografiskt. 

Det tar en kvart att ta sig från Bredäng till Mälarhöjden till fots, två minuter om man tar tunnelbanan. Här slipper vi dock gå in på otroligt komplicerad fysik, för det finns inget svart hål i Mälarhöjden. De två år som skiljer Mälarhöjdsbornas liv från Bredängsbornas beror alltså på något annat. 

Skärholmens stadsdel, där Bredäng ligger, är befolkad av människor med mycket annorlunda livsvillkor från de långlivade människorna i stadsdelen Hägersten-Liljeholmen där Mälarhöjden ligger. Förutom kortare liv har Bredängsborna både lägre inkomster och lägre utbildningsnivå, i genomsnitt. Båda är faktorer som landet över hänger ihop med lägre förväntad livslängd. 

För de allra flesta i Sverige, även i Bredäng, blir livet bara längre och längre, åren fler och tiden mer. Det stora antalet döda i covid-pandemin har visserligen inneburit ett trendbrott med sjunkande medellivslängd, men innan dess var framtiden för genomsnittssvensken ljus. Åtminstone var den längre. Livets avslut, punkten där man i förskönande ordalag somnar in, går bort, viker hädan, och i klarspråk dör, flyttas hela tiden framåt. 

Förflyttningens takt skiljer sig dock åt. Höginkomsttagares och högutbildades förväntade livslängd ökar snabbare än låginkomsttagares och lågutbildades. Här är skillnaderna dessutom ännu större än den mellan Bredäng och Mälarhöjden: den tiondel av kvinnorna som tjänar minst lever i snitt sju år kortare än den tiondel av kvinnorna som tjänar mest. För män är motsvarande skillnad nio år. Kombinerar man det med faktorn boendeort så dör en lågutbildad person i Vårby i södra Stockholm hela 18 år före en högutbildad person i Danderyd. 

För vissa grupper, exempelvis kvinnor utan gymnasieexamen, förflyttas punkten till och med bakåt. I klarspråk: de dör tidigare och tidigare.

Döden föregås ju förstås också av livet, oavsett hur kort det är. För både fattiga, rika, låg- och högutbildade svenskar finns chans till vackra, mestadels gratis saker som exempelvis natur- och kulturupplevelser, kärlek och vänskap. Det innehåller också hjärtekross, smärta, stress och sjukdom. Lite extra av de tre senare, om man råkar vara fattig eller lågutbildad. 

Både fattiga och lågutbildade upplever psykisk påfrestning mer än dubbelt så ofta som högutbildade och höginkomsttagare. De drabbas också i högre grad av hjärt- och kärlsjukdomar och löper större risk att dö när de får cancer. De lever arbetsliv som innebär mer stress, större olycksrisk och fysisk påfrestning. 

Trots att den psykiska och fysiska ohälsan är större i områden med låg inkomst, har människorna som bor där sämre tillgång till och utbud av både primärvård och förebyggande hälsovård, och längre vårdköer än de som bor i områden med hög inkomst. 

Privata vårdförsäkringar och etableringsfrihet för privata, skattefinansierade vårdcentraler har gjort folkhälsan till en marknad, patienter till kunder och hälsa och liv till en fråga om pengar. Något som fattiga, som bekant, har ganska ont om.

Det kan vara lätt att acceptera eller argumentera för skillnader i inkomst och levnadsstandard. Det viktigaste – kan man säga till varandra – är att alla har så att de klarar sig. För en levande människa finns dessutom alltid chansen att saker och ting ska förändras till det bättre. I döden finns dock inte längre några hopp om framtiden. En död människa har, per definition, inte klarat sig. 

Rädslan för döden är en central del i människans liv, över länders och tidens gränser. De stora världsreligionerna erbjuder alla tröst i form av tro på mer liv i ett paradis eller genom återfödelse. För icke-troende är det svårare. Den antike grekiske filosofen Epikuros, som till skillnad från de flesta antika greker inte trodde på ett liv efter döden, resonerade trösterikt att vår egen död inte angår oss, eftersom den per definition inte inträffar förrän vi upphört att existera. Den brittiska 1900-talsfilosofen Alan Watts uttryckte sig mer krasst: om ingen någonsin dog skulle vi till sist inte få plats på jordens yta. 

Men det är ett högt ställt krav att människor ska ha en så förnuftig och pragmatisk inställning till sin egen eller närståendes död. Att dessutom i ännu högre grad avkräva det av vissa samhällsgrupper, vars liv är avsevärt kortare, är svårt. Att acceptera eller argumentera för att just de ska få kortare tid på sig att njuta av de där fina grejerna – natur, kultur, kärlek och vänskap – är kallt och cyniskt. 

Människor med livsförkortande laster, som rökare och extremsportare, kan ibland ha den livsbejakande inställningen att njutningen i cigaretter eller friklättring gör livet mer värt att leva än de eventuella extra år de skulle fått som rökfria fegisar.

Anledningarna till att fattiga och lågutbildade dör tidigare än andra är tyvärr varken spännande eller coola. Stress och dålig tillgång till vård är det få som skulle kunna tänka sig att dö för.

Till skillnad från döden är klassklyftorna i livslängd inte oundvikliga. De svarta hål som finns på planeten Sverige i form av ojämlik vård och klassamhälle är något vi skapat, och med en annan politik kan vi också skapa motsatsen. Det är dags att vi sätter igång. Vissa av oss har inte tid att vänta.

Text av Ana Ekelund, demokratiutvecklare i Botkyrka kommun

Bild: Arno Senoner / Unsplash