Fackförbundens roll i att främja tillgången till rättvisa
Som yrkesverksam jurist som länge arbetat för medborgarnas rättigheter att göra sin rätt gällande, ser jag hur Sverige inte lever upp till kraven om att bistå oss med en rimlig tillgång till rättvisa. Detta gäller i synnerhet för möjligheten att kräva sin rätt när man blivit utsatt för diskriminering av sin arbetsgivare.
Jag har under åren sett hur arbetsgivare underlåter att uppfylla sina skyldigheter att tillhandahålla trygga arbetsplatser för sina anställda. Jag har även sett hur denna ovilja att agera ibland transformeras till handlingar som aktivt syftar till att begränsa och utsätta enskilda arbetstagare för negativt bemötande.
Fackligt engagerade försvarar viktiga delar av det demokratiska samhället, men när det kommer till diskriminering och rätten till juridisk representation för personer som utsätts för kränkningar på arbetsplatsen har Sverige och de svenska facken fortfarande en lång väg att gå.
Fjorton år har gått sedan antagande av Diskrimineringslagen. Ändamålet, som enligt lagstiftaren är att det ska kosta att diskriminera, kan inte på något sätt uppfattas som uppfyllt enligt rättsexperter som Laura Carlson. Carlson, som är docent och chef för arbetsrättsavdelningen på Stockholms universitet, har i sin forskning granskat hur storleken på skadestånd utvecklats i förhållande till rättegångskostnaderna i Sverige de senaste årtiondena.
I bästa fall har storleken på skadeståndet för olaga diskriminering i arbetslivet som Arbetsdomstolen dömt ut ökat med 4,5 % sedan 1980-talet enligt Carlson. I värsta fall, och mest troligt, har beloppet på skadeståndet minskat med 19,5 %. Kostnaderna för en arbetstagare att driva processer i Arbetsdomstolen har samtidigt ökat med mer än, 170 %. Det är alltså nästan tre gånger så dyrt att driva en process i domstolen idag, men du har bara möjlighet att få ca. 4 ,5% mer i skadestånd om du når framgång i rätten. Riskerna för arbetstagaren har därför ökat, och arbetsgivarna vet om detta. Många vet även att det inte skulle kosta dem så mycket om de förlorar.
Rätten till rättshjälp lämnar mycket att önska även den. Försäkringsbolagen täcker arbetsgivare betydligt bättre genom företagens ansvarsförsäkringar än anställda med ersättningsanspråk. Arbetstagarnas hemförsäkring som i sin tur bör erbjuda samma skydd omfattar i de flesta fallen inte kostnader vid rättstvister med arbetsgivaren.
Diskrimineringsombudsmannen (DO) såväl som fackföreningar och intresseorganisationer kan representera arbetstagare i diskrimineringsärenden i domstolarna. De två förstnämnda, DO och fackförbunden, har så klart mer resurser än en enskild individ och de ekonomiska riskerna förknippade med att föra diskrimineringskrav blir inte lika avgörande för arbetstagaren eftersom både DO och facket står för rättegångskostnaderna vid en eventuell förlust. Det finns dock hinder för att få tillgång till även dessa resurser, och det ställs varken krav på DO eller facket att driva sådana skadeståndsanspråk åt arbetstagare som utsatts för diskriminering.
DO:s policy för bedömning av om man ska driva klagomål om diskriminering är om åtgärderna avser ett prioriterat område, en oprövad rättsfråga, ett betydande samhällsproblem eller en allvarlig händelse. De bedömer dessutom om en process i domstol kan bli vägledande för framtida ärenden i rätten. Det gör det svårt för individer med skadeståndsanspråk som redan bedömts ha goda förutsättningar för framgång i domstolen att få DO:s stöd.
Historiskt sett har DO uttryckt att de inte lägger något större fokus på att driva individärenden. Istället lägger de i hög utsträckning sina resurser på att bedriva tillsyn. Detta kommer alltså från den myndighet som har till uppgift att företräda individer som har blivit diskriminerade.
2021 ansökte DO om stämning i tre ärenden och träffat fyra förlikningar. Samma år fick myndigheten in 3 278 anmälningar om diskriminering. I praktiken leder färre processer i domstol till att utvecklingen av skadeståndsnivåerna stagnerar.
När det gäller de fackliga organisationerna finns det ingen representationsplikt enligt svensk arbetsrätt. Det innebär att fackföreningarna i princip är fria att avböja att företräda en arbetstagare med ett diskrimineringskrav. Arbetstagarens enda möjlighet att uttrycka någon form av missnöje mot bakgrund av detta är att lämna fackförbundet.
I mitt yrke har jag stött på allt för många arbetstagare som fått rätten till skadestånd förlorad på grund av ett fackförbund inte uppfattat att deras diskrimineringsärende haft goda förutsättningar för framgång i domstol. Samtidigt har jag, i kontakt med fackförbunden som jag mött i mina olika individärenden och under utbildningstillfällen, hört representanterna efterfråga kompetenshöjande insatser om diskrimineringslagstiftningen. På lokal nivå är det många som upplever diskrimineringsrätten som komplicerad. Detta i sin tur leder till att facken inte fångar upp ärenden om diskriminering i de fall medlemmar ger facket kännedom om sina upplevelser.
Vad gäller övriga intresseorganisationer, som antidiskrimineringsbyråer, har de varit mest aktiva i kampen om individens upprättelse och att främja utvecklingen av diskrimineringsrätten i Sverige. Dock är dessa organisationer i förhållande till de två redan nämnda, extremt resursberövade. Tillgång till rättvisa likställer jag med tillgången att kunna leva i en fungerande demokrati.
Om inte alla individer har rätt att hävda sina rättigheter är de inte jämlika medborgare i praktiken. Historien har bevisat detta gång på gång. I detta rättighetsvakuum är det möjligt för fackförbunden att stiga fram och visa verkligt ledarskap och anständighet. Det gör de genom att driva fler mål, få upp ersättningsnivåerna, ge oss mer juridisk vägledning i form av framtida praxis från de svenska domstolarna och sist men inte minst att ge individuella arbetstagare den upprättelse de förtjänar. Det kommer i sin tur troligtvis ha positiva effekter i form av ökat medlemskap och förtroende för facken, som idag förlorar den makt man byggt upp under det senaste seklet.
Trots fackens extremt goda ekonomiska förutsättningar och viktiga relation till näringslivet blir intresset att söka sig till organisationerna bara mindre. Facket, som ur ett internationellt perspektiv varit ett av de mest lyckade demokratiprojekten i modern historia, behöver ta sig i kragen nu mer än någonsin. Att facken i större utsträckning främjar tillgången till rättvisa genom att driva fler mål till domstol tror jag är det bästa sättet att främja demokratin som i många hänseenden är hotat i vårt land. Det blir även det bästa sättet för fackförbunden att återfå inflytandet som de behöver för att agera som en motpol mot näringslivets intressen.
Elias Ibrahim, jurist