Ekonomisk demokrati på arbetsplatsen är framtiden

Transformativt ledarskap, ett begrepp och en teori som bygger på att arbetsplatsen ska bestå av mer eller mindre jämlika team som tillsammans driver arbetet framåt. Men om arbetare uppmuntras att ta egna initiativ och driva utvecklingen framåt för att öka företagens tillväxt, varför ska de då inte också få ta del av företagens tillgångar? Adam Hillawi slår ett slag för ekonomisk demokrati på arbetsplatsen.

På Amazons hemsida står det: ”Amazons anställda ska inte bara engageras att komma på nästa stora idé, de ska känna sig berättigade att göra det själva.” Företaget H&M skriver liknande: ”Vi vill erbjuda dig utrymme att skapa rum för att växa – en plats där du tillhör något och kan vara dig själv. På H&M tror vi att allt är möjligt om vi gör det tillsammans.” 

Att ”bygga framtiden” och ”utvecklas tillsammans” är buzzwords som ständigt dyker upp i företagsbeskrivningar och platsannonser hos olika företag när de ska beskriva sin personalpolitik. 

Vad betyder dessa begrepp i realiteten? Som läsare kan man tolka det som att det finns utrymme för kollektiv makt, där anställda tillsammans samarbetar mot ett mål, mot självuppfyllelse. Men vad består egentligen denna självuppfyllelse av? 

Amazon och H&M ägs i realiteten av ett fåtal personer. För den anställde handlar målen som företagen sätter upp om att göda den minoritet som styr bolaget. Smulorna behåller den anställde. Men så vill nog inget bolag höra sin personalpolitik beskrivas. 

Så hur vill bolag att anställda ska förstå deras krav på engagemang och delaktighet om arbetaren själv inte är med och äger medlen? Varför är inte ekonomisk demokrati en större fråga på fler arbetsplatser?

Enligt de moderna ledarskapsteorier som fokuserar på transformativt ledarskap, definieras den moderna arbetsplatsen av att de anställda driver arbetet framåt tillsammans som ett team. I teorin beskrivs den överordnade, chefen, som en ledare. Ledaren engagerar i stället för att dirigera. Ledarens engagemang ska i teorin göra så de anställda blir mer självständiga. Det är baserat på teorier om transformativt ledarskap som bolag som H&M och Amazon bygger sin personalpolitik. 

Ekonomisk demokrati handlar om ”medborgarnas möjligheter att påverka den ekonomiska utvecklingen i stort via den egna arbetsplatsens ekonomiska beslut”. Den ekonomiska utvecklingen i ett bolag är avgörande för att bolaget ska kunna verka och växa. Utifrån tanken om ekonomisk demokrati ska det ekonomiska ansvaret för ett företag inte bara vila på ett fåtal delägare utan på alla som är anställda i organisationen. Delägarskap existerar i olika former, dels genom att anställda får erbjudande om att äga aktier eller personaloptioner i ett bolag, dels genom att de faktiskt får sitta i styrelsen och bestämma. 

Självförverkligandet på en arbetsplats handlar om att få förvalta sin arbetsplats och äga sitt bolag. Det handlar om egenmakt. Amazon eller H&Ms ambitioner om en modern arbetsplats betyder inte mycket om inte den anställde får vara med och styra bolagets riktning.

Professor i statsvetenskap Bo Rothstein skriver i rapporten ”Varför ingen ekonomisk demokrati?” att Sverige har alla förutsättningar för att utvecklas som ekonomisk demokrati. Dels på grund av vårt hängivna förtroende för demokratin som institution, dels på grund av en stark arbetarrörelse. Rothstein menar att ekonomisk demokrati förstärker demokratin som helhet i ett samhälle, och därför bör detta ses som en självklar företeelse på varje arbetsplats.

Det finns en stark social tillit i det svenska samhället. Moderna ledarskapsteorier grundar sig till viss del på tanken om den sociala tillit som kollegor och chefer har till varandra. Idén om att engagera i stället för att dirigera handlar precis om detta, om social tillit. Det är kopplingen mellan vad ekonomisk demokrati grundar sig på och det transformativa ledarskapet. Att det finns social tillit på arbetsplatsen.

I rapporten kritiserar Rothstein den svenska fackföreningsrörelsen. I sin text formulerar han ett exempel på fackets motstånd mot ekonomisk demokrati.  År 2008 ägdes Volvo av Ford Company, som på grund av ekonomiska problem ville sälja företaget. Civilingenjörsförbundet på Volvo tog då initiativ till att göra företaget till ett personalägt företag. Dock vägrade större pensionsfonder, indirekt ägda av fackföreningsrörelsen, att ställa upp med kapital. LO-föreningen IF Metall på Volvo vägrade även över huvud taget att diskutera idén. Volvo Cars ägs idag av ett kinesiskt bolag med starka band till det kinesiska kommunistpartiet, en organisation som knappast är känd för sin demokrati.

Jag undrar varför fackföreningar, som säger sig vilja stå på arbetarens och tjänstemannens sida i frågor om inflytande och rättigheter, i det här fallet valde att motarbeta en chans till inflytande och till ekonomisk demokrati.  

Rothstein menar att det handlar om fackföreningens existensberättigande. Att partsmodellen med arbetsgivare och arbetstagare hotas av ekonomisk demokrati eftersom den anställde då inte längre är anställd, utan blir delägare. Rothstein menar att det ligger i föreningens intresse att stärka organisationsintresset snarare än det ideologiska målet. 

I LO:s stadgar om det ideologiska målet står det: ”LO ska verka för en samhällsutveckling på grundval av politisk, social och ekonomisk demokrati präglad av jämlikhet och en feministisk grundsyn.” LO:s stadgar syftar därmed på att den ekonomiska demokratin ska bedrivas i samma höga omfattning som andra jämlikhetsrelaterade frågor.

Som anställd måste man inte engagera sig för att äga en del av företagets tillgångar. Det enda engagemang som krävs är det engagemang man gör på golvet. Varje arbetares insats på golvet leder till tillväxt. En högre tillväxt leder till att värdepappret man äger växer och det blir ett facit för det goda arbete man gör.  

Precis som Rothstein funderar jag över det här med existensberättigande. Det är inte bara ett hot mot existensberättigandet för multinationella bolag med ett fåtal delägare om medarbetaren tar över verksamheten. Det blir även ett hot mot fackföreningarnas existensberättigande, som säger sig vilja stå på arbetarens sida. Så vem står egentligen upp för den lilla människan i det här sammanhanget?

Jag vill visa på det hyckleri som pågår. Vi borde ställa arbetsgivare och fackföreningar mot väggen. Oavsett om det heter transformativt ledarskap, jämlikhet eller demokrati så måste frågan ställas: Vilket ansvar tar fackföreningar och arbetsgivare för att på riktigt generera inflytande för arbetare eller tjänstemän? 

Om inte ekonomisk demokrati så vad består det reella inflytandet av och hur ser vi till att skapa det? I nuläget finns inget sådant inflytande. I nuläget består idée om den anställdes inflytande av tomt prat från viktiga människor i viktiga maktorgan. Det tycker jag vi måste ändra på.

Text av Adam Hillawi, utredare på en ideell organisation 

Bild: Damir Kopezhanov / Unsplash