Droger som kapitalismens smörjmedel
Drogpolitikens syfte borde vara att skydda oss människor. Så varför märks inte det?
”Summer of love” kallades sommaren -68, något vi idag föreställer oss som knarkandets historiska höjdpunkt. Tre år senare, 1971 meddelade president Richard Nixon att droger var USA:s största problem och förklarade krig mot narkotika.
Sommaren -68 var antalet dödsfall relaterade till drogöverdos 2.8 personer per 100 000 amerikanska medborgare. Motsvarande siffra år 2020 var 28.3, det vill säga mer än det tiodubbla. Ändå verkar det råda fred mellan USA:s nuvarande president Joe Biden och narkotika. Eller åtminstone vapenstillestånd. Vad har hänt med drogpolitiken?
Jag har alla alldeles för många gånger suttit på fest med någon haschtomte som börjat prata legalisering av narkotika. Jag har då blivit avskräckt, inte så mycket av själva drogerna som av det tröttsamma legaliseringstjatet. Den här essän kommer farligt nära den diskussionen, men jag vill egentligen inte yttra någon åsikt om vad som bör vara lagligt eller ej. Jag vill prata om vad drogpolitiken säger om politiska prioriteringar. Jag vill analysera drogpolitiken inte som konservativ eller liberal, utan som symtom på en ekonomisk politik som har slutat handla om människor.
För det första är det stor skillnad på droger och droger. 68-rörelsen som Nixon förklarade krig mot associeras ofta med marijuana och psykedelika, som LSD. Som drog betraktas LSD som farlig och tung. Den ger effekter som hallucinationer, påverkad jag-uppfattning, förändrade synupplevelser och känslor av andlighet. Den kan även ge ångest och upplevas skrämmande. Beroendepotentialen är i princip obefintlig eftersom toleransutvecklingen är stor och omedelbar.
När jag frågade en läkare som jobbar med beroendemedicin om det är vanligt med LSD-missbruk svarade han att något sådant inte finns i praktiken. LSD orsakar också mycket sällan dödsfall. I diagram från National Institute on Drug Abuse över dödsfall relaterade till överdoser finns psykedelika inte ens med. Inte heller i nästan någon statistik över drogrelaterade dödsfall. Man registrerar något enstaka dödsfall per år i USA, och det handlar då om olyckor eller självmord. Det finns inga kända som orsakats av drogens fysiologiska konsekvenser. Rent medicinskt kan LSD inte klassificeras som toxiskt.
Den största delen av drogrelaterade dödsfall orsakas av opioder och bensodiazepiner. Opioider ledde år 2021 till 80 861 överdosrelaterade dödsfall i USA. Det är en nattsvart rekordsiffra: bara år 2019 var motsvarande siffra 49 860, och år 2010 var den nere på 21 089. Nästan en fyrdubbling på elva år. Benzodiazepiner var involverade i 12 290 dödsfall år 2022, men ökar också snabbt och stadigt. Dessa preparat är sövande, ångestlindrande och framkallar ofta en känsla av lyckorus. Opioder och bensodiazepiner är liksom LSD narkotikaklassade men förskrivs flitigt av sjukvården som smärtstillande och ångestlindrande.
Antalet dödsfall verkar alltså inte vara avgörande för vilka droger som leder till fängelse och vilka du kan få rekommenderade av auktoriteter med förskrivningsrätt. Inte heller avgör antalet dödsfall när det anses motiverat att förklara krig mot droger. Vad är det då som avgör den politiska responsen på en drog? Kanske är det inte effekterna av droganvändning som utgör det politiska hotet, utan anledningarna till droganvändning. 1968 tog man LSD som en revolt mot kapitalismen och Vietnamkriget. 2022 förskrivs opioider för att undvika sjukskrivningar. Det ena utanför ekonomins ramar, det andra innanför.
Särskilt i USA ligger sjukvårdens förskrivning bakom en stor del av ökat bruk och missbruk; förskrivningen av smärtstillande läkemedel fördubblades mellan 1999 och 2011. År 2000 började ungefär 3 av 4 heroinberonde sitt beroende genom droger förskrivna till sig själva eller till anhöriga. USA:s centrum för sjukdomskontroll och prevention menar att det är sjukvårdens förskrivning som ligger bakom vad de kallar ”den värsta överdosepidemin i USA:s historia”.
I sjukvården utgår man ifrån begreppet funktionsnivå. Exempelvis krävs det för att man ska uppfylla kriterierna för psykiatrisk sjukdom att man har ”nedsatt psykisk funktionsnivå”. Ett kriterium för substansbrukssyndrom, det vill säga sjukligt beroende av någon typ av drog, är ”Upprepat substansbruk som leder till att individen misslyckas med att fullgöra sina skyldigheter på arbetet, i skolan eller hemmet”. Tunga opioider som förskrivs i smärtlindrande syfte för att möjliggöra fortsatt slitsamt kroppsarbete ger initialt ökad funktionsnivå. Ångestlindrande bensodiazepiner för att klara av stressen på jobbet blir motsatsen till missbruk. Däremot, anses en psykedelisk tripp som får dig att vilja jobba halvtid för att vara nära naturen som missbruk.
Forskning på psykedelisk behandling av psykisk sjukdom har emellertid fått ett enormt uppsving. Man har sett lovande resultat med LSD i behandling av depression, en sjukdom där sjukvården annars ofta har stått handfallen. En sjukdom som enligt Socialstyrelsen står bakom cirka 40 procent av alla sjukskrivningar i Sverige. Plötsligt förklarar forskare efter forskare att psykedelika är alldeles ofarligt. Om du vill se den mest onyanserade drogpropaganda som någonsin har sett dagens ljus är det bara att titta på SVT:s Vetenskapens världs avsnitt i ämnet. De hänvisar till de fysiologiska effekterna av preparatet. De har glömt att det är de samhällsekonomiska som verkar avgöra ett preparats farlighet.
Så ett litet tips till alla haschtomtar på efterfester därute; om ni vill ha något legaliserat, läs nationalekonomi. Först när psykedelika kan användas som kapitalismens smörjmedel, i stället för antidot, betraktas det som harmlöst. Det är ekonomin som ska må bra och inte du.
Jorunn Fagerström, läkare