Ditt subjektiva flöde styr skandalens öde

Det är genom en av de politiska podcasts jag följer som jag först ser trailern: “My son Hunter”.

En film om Hunter Biden, son till Joe Biden, USA:s president.

Den drygt två minuter långa trailern är överproducerad, överskådespelad och liknar mest en trailer till en komedifilm som inte tar sig på särskilt stort allvar. Men är det så då?

Utgångspunkten i podcasten är att driva med en av huvudskådespelarna, Gina Carano, som på några år gått från stora produktioner hos miljardstudion Disney till… vad detta nu är?

 Gina Carano hade tidigare lyckats omvandla en karriär inom wrestling till att få medverka i The Mandalorian. Hennes karriär tycktes vara på uppgång. Men så twittrade hon negativt om amerikanska maskmandat och om hur det amerikanska valet 2020 stals från dåvarande presidenten Donald Trump. Hon följde upp detta med att uttrycka sig på ett sätt som uppfattades som transfobiskt, något hon tog tillbaka och bad om ursäkt för.Droppen blev när hon delade en post på Instagram som tycktes jämföra politisk förföljelse av amerikanska konservativa, med förföljelsen av judar i Tyskland under andra världskriget.

Efter detta blev hon persona non grata i Hollywood, och hennes fall från att dela skärmen med A-kändisar som Pedro Pascal, till att nu spela en agent i en film vars budget knappt skulle täcka catering vid hennes tidigare projekt var något som alltså uppmärksammades i politiska poddar som gottade sig åt hennes motgångar.

Från en utomståendes perspektiv är det lustigt. Trailern till “My son Hunter” handlar alltså om Hunter Biden, en person vars namn nämnts som hastigast i den svenska mediebevakningen inför det amerikanska presidentvalet 2020.

“Hunter Biden är på något vis inblandad i något i Ukraina”. Ungefär så djup hade min sammanfattning varit om jag ombads göra en baserad på svensk mediebevakning. Men i trailern till filmen målas en berättelse som kan liknas vid den mest ambitiösa av agentfilmer upp. Droger, vapen och mer droger varvas med hafsigt levererade one-liners.

My son Hunter  är en dramatisering av något som uppfattas som etablerad fakta  i vissa kretsar. En skildring av något som  många anser är en av vår tids största politiska skandaler, och vars nedtystande ses som bevis på en politisk konspiration som delvis kretsar kring att motarbeta USA förra president Donald Trump.

Narrativet om Hunter Biden handlar om att misskreditera den sittande presidenten. Redan för två år sedan varnade över 50 tidigare amerikanska underrättelseagenter i ett öppet brev att delar av drevet mor Joe Bidens son bär tydliga spår av rysk informationspropaganda. Trots detta drivs häxjakten vidare förbehållslöst i medier som New York Post, Newsmax och Fox News och når således ut till över hundra miljoner amerikaner.

Tillbaka till filmen “My son Hunter”. Den ges ut i samarbete med Breitbart, en högerextrem amerikansk nyhetssajt främst känd för att Trumps tidigare chefsstrateg Steve Bannon en gång i tiden agerade redaktör. Medan hemsidan numera verkar föra en tynande tillvaro har den spelat en betydande roll för utvecklingen av sociala medier och dess politiska roll. Den har normaliserat en extremare retorik och var en inte betydelselös del av rörelsen som bildades kring Trump och som fick honom vald.

Politiskt färgade medier är inget nytt. Tvärtom har framför allt tidningar under en lång tid präglats av politiska kopplingar. I Sverige har vi en lång tradition av partipolitiskt ägda tidningar. Däremot har dessa tidningar i hög utsträckning ändå täckt samma nyhetshändelser, om än från  olika perspektiv.

I dagens snabba nyhetsflöde centraliserat kring våra sociala medier, spelar vilka nyhetsmedier vi själva letar oss fram till stor roll för hur vårt flöde ser ut. Den som medvetet väljer bort nyhetskällor riskerar därför att missa nyheter som i vissa kretsar  hög genomslagskraft. 

En person som följer progressiva vänstermedier kunde i upprinnelsen till  det amerikanska presidentvalet 2016 få  uppfattningen att Donald Trump var dagar från att exponeras och hans kandidatur helt spåra ur på grund av en uppsjö av skandaler. En annan som hämtar sina nyheter från konservativa högermedier kunde å sin sida tro att motkandidaten Hillary Clinton skulle låsas in för anklagelser kopplat till den privata mejlserver hon använt för att skicka säkerhetsklassade emails under sin tid som utrikesminister.

Samma kanaler och forum som spritt dessa konspirationer har spelat stor roll i spridningen av konspirationer som Pizza Gate och Q-anon. Många som inte hänger på högersajter känner till dessa konspirationsteorier eftersom följderna har blivit så allvarliga att de slagit sig in i en mer mainstream mediabevakning. Men detta först efter att månader och år gått där de fått fotfäste och blivit etablerad sanning i alternativa kretsar.

Likt så mycket annat är detta ett fenomen som började i USA som nu letar sig även till Sverige. Tidigare har man nöjt sig med att läsa sin lokala tidning, kanske kryddat med en nationell publikation. Nu har man i stället möjligheten att själv skräddarsy sitt nyhetsflöde. Vill du bli matad om kommande samhällskollaps till följd av klimathotet eller invandring? Consider it done.

Samtidigt är det genom en politisk färgad podcast jag själv hör om filmen om Hunter Biden. Under ett inslag som driver med en skådespelerska som fram tills nyligen tillhörde ett etablissemang men vars röst numera talar till en alternativ publik. Medan jag själv kollar på trailern, skrattar åt hur någon kan tro på historien som berättas och scrollar vidare, så åker regissör och skådespelarna bakom My son Hunter runt på mediaturné och får tala rakt till en publik där Hunter Bidens illdåd anses vara en av vår tids största politiska skandaler.

En början skulle vara att börja ställa krav på de sociala medier som i dag styr agendan. Elon Musks uppköp av Twitter borde visa att det kanske inte så nyttigt att några få kan ta kontroll över algoritmer och uppförandekodex som påverkar så många. Då och då syns rubriker hur Facebook hotar att stänga ner sin verksamhet i Europa om de tvingas följa europeiska lagar om hur de ska hantera exempelvis användaruppgifter. Att ta död på de sociala medier som vägrar sätta sina användare främst? Ja, varför inte?

Johan Orebäck, kommunikatör