Den paradoxala arbetsmarknadspolitiken

I vårt arbetscentrerade samhälle, där de som står utanför arbetsmarknaden behandlas allt mer brutalt,  är det pardoxalt att politikerna förespråkar en restriktiv penningpolitik som får till följd att arbetslösheten ökar. Petter Gunnäs frågar sig hur vi ska ta oss ur denna situation, och vad som är en mer eller mindre önskvärd lösning på vår tids arbetshets.

Det är på ett av mina allra första seminarium på universitet, jag läser grundkursen i nationalekonomi och temat som ska avhandlas är arbetsmarknaden. Vi går igenom en grundläggande modell som bestämmer den omätbara naturliga arbetslösheten, alltså den nivå av arbetslöshet som hade funnits ifall ekonomin befann sig i jämvikt. 

Seminariet börjar lida mot sitt slut och för att fylla ut de sista minuterna frågar vår seminarieledare gruppen hur vi skulle kunna gå till väga för att uppnå full sysselsättning. Efter en stunds tystnad, som indikerade att vi hellre hade gått hem än att på lösa grunder diskutera denna fråga, svarar en kursare med släpande ton. ”Genom drastiska nedskärningar i a-kassan och andra trygghetssystem för arbetslösa uppnår vi full sysselsättning”. 

Jag uppfattade då inte ironin som gömde sig i hans röst, jag var fortfarande för ny på universitetet för att förstå att man kunde skämta på ett seminarium. Men han hade faktiskt rätt, i alla fall enligt den modellen vi gått igenom. För teoretiskt, i modellen skulle dessa typer av nedskärningar ge upphov till att den naturliga arbetslösheten faktiskt rörde sig närmare noll. 

Varför arbetslösheten sjunker beror på att ett sämre skyddsnät får individer att revidera ned sina reservationslöner, alltså den lägsta lön de är villiga att acceptera, vilket ger upphov till en mer så kallad flexibel arbetsmarknad, där individer inte väljer att vara arbetslösa så onödigt länge.

Att arbetslöshet uppstår beror inte enbart på att människor saknar incitament utan är ett resultat av flertalet faktorer, varav många är institutionella. Detta är politiker såklart väl medvetna om och därför är förslag på förändring av arbetsmarknaden en central del av partiernas reformprogram.

Nivån på arbetslöshet som vi som samhälle har accepterat har i den moderna historien förändrats mycket. Sen kapitalismens guldålder på 1950- och 60-talet har trenden varit att vi tolererar allt högre nivåer av arbetslöshet. En attitydförändring som drivits på av att politiken förlikat sig med att styras av ekonomin och inte vice versa. 

Vi har politiskt gått med på att prioritera låg och stabil inflation genom en restriktiv penningpolitik. Priset för detta har varit att gruppen som vill ha ett arbete men inte får något har vuxit sig större. Det finns något väldigt paradoxalt i detta förhållningssätt. För som samhälle har vi blivit allt mer brutalare i hur vi behandlar arbetslösa, samtidigt som den restriktiva penningpolitiken fått arbetslösheten i normaltillstånd att fluktuera kring allt högre procentsatser.

Vägen ur denna paradox tycker jag inte är självklar. Borde svaret vara att vrida tillbaka den politiska klockan till vad hon en gång var, innan klåfingriga Milton Friedman inspirerade typer började pilla på de politiska reglagen? 

I den Sydafrikanska ekonomen Ann Pettifors bok Produktionen av pengar (2019) argumenterar hon att om penningpolitiken bara hade fått återgå till att vara keynisnistisk hade det faktiskt varit möjligt att uppnå just full sysselsättning. Eftersom en keynesiansk  penningpolitik, till skillnad från den som bedrivs idag, faktiskt skulle vara gynnsam för alla och inte enbart stå i givakt för finansmarknadens särintressen skulle det vara möjligt att erbjuda ett arbete till alla som vill ha ett jobb. 

Som ekonomen Gunnar Adler-Karlsson skriver uppstod idén om full sysselsättning och rätten till arbete historiskt som ett medel för att uppfylla ett grundläggande materiellt välstånd i arbetarklassen. Men till skillnad från 1900-talets början, då arbetslöshet gav upphov till faktisk materiell brist, beror dagens materiella brist vid arbetslöshet snarare på en ojämlik fördelning av resurser.

Är det så att i detta överflödssamhälle har idén om full sysselsättning spelat ut sig själv? Lever denna idé enbart kvar som en nostalgisk relik vars funktion enbart är att påminna oss om de mysiga förslag arbetarrörelsen från början samlades kring? 

Vi i vänstern tycker om att kritisera högern för att vilja ha det som för, samtidigt som vi likt Ann Pettifor gärna drömmer oss tillbaka till en tid då institutionerna var strukturerade utifrån socialdemokratisk regi. För frågar man en socialdemokratisk skribent så säger de att om man kisar tillräckligt hårt ser faktiskt Magdalena Andersson ut som Olof Palme.

Med jämna mellanrum hör vi politiker proklamera hälsofördelarna med att ha ett arbete i motsats till att vara arbetslös. Men denna typ av påståenden är ytterst endimensionella. Eftersom arbete är en otroligt heterogen variabel blir detta samband nästintill ointressant, speciellt ifall man tar i beaktande att det är centralt för en individ att ha ett jobb för att kunna delta i vårt samhälle. 

För som den franske författaren Eduard Lois skriver i sin essä Vem dödade min far är inte arbete enbart något som möjliggör, utan något som lika väl kan ta ifrån en människa livet. Visst har det monotona kroppsarbetet som knäckte ryggen på Louis far blivit mindre centralt på den västerländska arbetsmarknaderna – men det har inte gjort arbete mindre skadligt. Dagens prekariserade och flexibla arbetsmarknad där den osäkra anställningen blivit allt mer dominant har en annan typ av skadeverkan.

I en longitudinell studie som publicerats i den akademiska tidskriften Social Science & Medicine (2009) finner forskarna att psykisk ohälsa förekommer i större utsträckning bland personer med otrygga anställningar, än bland de personer som uteslutits helt från arbetsmarknaden. Det är inte enbart i låglönesektorerna, där osäkra anställningen blir allt vanligare, utan även på arbetsplatser med en hög utbildningsnivå. Denna utveckling var något sociologen Richard Senett observerade redan 2001 när han studerade ingenjörer på IBM.

Inom vänstern betraktas arbete nästintill som något essentiellt för människan, och i diskursen är det svårt att beskriva arbetets ställning som något annat än en dogm. Att börja rucka på något som är så djupt cementerat tar tid och görs inte utan motstånd. Men bara för att samhället idag är centrerat kring arbete, betyder att det inte att det även måste vara det imorgon.

Petter Gunnäs, student