Behåll dina rosor: om arbetarrörelsens kulturrevansch
Marcus Svanfeldt Obligado springer på en diktsamling som får honom att förundras över konsten, och över kulturens plats i politiken. Kan kultur bli mer tillgänglig och demokratisk om man köper in konst till kontor eller inrättar arbetsplatsbiblitotek i fikarummen? Är tiden mogen för en arbetarrörelsens kulturrevansch?
Behåll dina rosor, duka av bordet istället, skriver Märta Tikkanen i sin diktsamling Århundradets kärlekssaga. Behåll dina rosor, ljug lite mindre istället, fortsätter hon. Tikkanen beskriver tillvaron i en destruktiv relation fylld av missbruk och missunnsamhet. Relationen är syrefattig och svår, fast samtidigt djupt känslomässig och komplicerad. Jag har inte levt Tikkanens verklighet men läser hennes ord med stor fascination. Hur kan det allmänmänskliga få plats i hennes så specifika skildringar?
Nästan fyrtio år efter att Århundradets kärlekssaga publicerades första gången springer jag på den hemma hos en kompis. När jag plockar upp boken och börjar bläddra är jag fast med detsamma. Det där med att bara springa på en bok, en låt, en tavla, något som berör. Tänk att vi människor har så lätt till förundran. Det kan räcka med att vi hör eller ser något oväntat bra för att vi ska fastna för det helt. Hur många har inte upptäckt en låt bara för att sedan lyssna på den tio gånger på raken. Detta, att möjliggöra för fler att springa på kultur, att genom musiken, litteraturen eller konsten få utmana en tanke, finna hopp eller ork, måste vara en del av arbetarrörelsens samhällsprojekt.
Fria Teatern i Högdalen utanför Stockholm hade funnits i samma lokaler sedan 1979 när ridån slutligen drogs ned förra året. Hyreshöjningarna, i sin tur en del av en större fastighetsspekulation, drev bort teatern. Över en natt blev hyran åtta gånger högre. En tragedi för orten, skolorna och förskolorna, föreningarna som hyrde in sig och alla de tusentals som årligen såg Fria Teaterns föreställningar på scen i Högdalen. Ett i högsta grad politiskt beslut men inte fattat av politiker utan av en privat fastighetsägare, långt bortom demokratisk kontroll.
Kulturen är alldeles för viktig för att inte ges plats i diskussionen om våra arbetsliv. När jag arbetade på svenska ambassaden i Havanna fick utsmyckningen av lokalerna ta plats och statens konstråd gjorde inköp och konsultationer för att förgylla inomhusmiljön. När jag några år tidigare arbetade på en metallfabrik kan jag inte minnas att en enda tavla hängde uppsatt någonstans. Visserligen satt vi på verkstadsgolvet med våra respektive hörselkåpor och lyssnade på radio medan vi arbetade, men arbetsgivaren ansträngde sig inte för att kulturen skulle ta plats i vårt arbetsliv.
Annorlunda är det på Biltemas lager i Halmstad. Där startade den lokala fackklubben ett småskaligt arbetsplatsbibliotek. I anslutning till matsalen på lagret kan de anställda låna böcker. Än så länge är utbudet begränsat, men såväl böcker som ljudböcker finns att ta del av för de lageranställda. Så småningom hoppas fackklubben kunna utöka biblioteket med fler titlar, branschtidningar och varför inte brädspel. Akademibokhandeln gav bort en del böcker men de flesta skänktes av anställda på lagret.
Lagret i Halmstad är en förebild. Där har de anställdas intresse och engagemang möjliggjort läsning för fler. Arbetarrörelsen, den breda, folkliga och radikala rörelsen till försvar för kulturens plats på arbetsplatserna, behöver gå fram med en nationell kulturrevansch. Vi måste sätta kulturens betydelse i centrum av konflikten med stat och arbetsgivare. Riktade stöd måste utformas för att det ska vara lätt att etablera arbetsplatsbibliotek, Statens kulturråd behöver ges i uppdrag att utreda förekomsten av arbetsplatsbibliotek i dag i syfte att se över hur de kan stärkas. Förtroendemannalagen behöver ses över för att skydda fackliga kulturombud på arbetsplatserna, det fackligkulturella arbetet måste ses som en kärnuppgift i den lokala arbetsplatsdemokratin.
Arbetarrörelsens kulturrevansch kan bli den gnista som krävs för att tända lågan i en kulturdebatt från vänster. En revansch för skiftarbetare, ensamstående och arbetare i glesbygd som annars kanske har svårt att hinna till biblioteket. Inte minst en revansch för alla löntagare som återfår en arbetarrörelse som sätter deras kulturintresse i främsta rummet.
För tänk den dag någon som arbetar i LKAB:s gruva i Malmbergen springer på Domitila Barrios de Chungaras Om ni låter mig tala som handlar om bolivianska gruvarbetares tillvaro, kanske finns det saker att känna igen sig i i beskrivningarna. Hotellstäderskorna ser Maja Ekelöfs Rapport från en skurhink på arbetsplatsbiblioteket. En svensk litterär klenod som skildrar arbetarklassens bildningssträvanden. Och inte minst, den högavlönade tjänstemannen springer på båda dessa verk. I arbetsplatsbiblioteken ryms både det som relaterar till det specifika arbetet och det vitt skilda.
Behåll dina rosor, hör vad jag säger istället. Att ge kulturen plats är att ge uttrycken plats. Politiken ska hålla sig långt ifrån innehållet men nära rätten till kultur och därmed rätten att uttrycka sig. Den stolta arbetarrörelsens historia är fylld av landvinningar på det här området. Vuxenbildningskulturen, kulturskolan, differentierade biljettpriser på teatern. Den aktiva kulturpolitiken möjliggör för fler att delta och fler att betrakta. Och så är arbetarrörelsens vackra projekt. Det är hoppet om en tillvaro som innehåller mer än arbete, räkningar och ändlös jakt på status. Det är en ansats till att samla människor i en rörelse för att höja det som får oss att växa.
Älska mej mindre, tro på mej mera, behåll dina rosor. När de politiska partierna, facken och folkrörelserna slutar framhärda i kampen för kulturen tystnar deras röster undan för undan. Ingen progressiv politisk rörelse med ambition att nå ut till människor kan avsäga sig en progressiv kultursyn. Den arbetarrörelse som inte bottnar i det vackra – kulturens, bildningens och skapandets projekt – kan behålla sina rosor.
Marcus Svanfeldt Obligado, politiskt sakkunnig
Bild: Olena Sergienko / Unsplash