Att föda barn på Dödens väg

Oset från pannkakorna som ligger i stekpannan sprids i luften och fyller köket med rödrutiga gardiner. I bakgrunden hörs buller och en och annan “NU ÄR DU DÖD” från pojkarna som spelar playstation i soffan. Oj, oj, hur ska det gå för dig lille vän när du kommer ut, tänker jag medan jag lägger handen på min stora mage och mina mungipor kan inte hjälpa att dra uppåt. Utanför huset är det stillsamt, belägrat kring en insjö vars vatten man kan spegla sig i i, bredvid en äng med blommor där bina sakta men säkert förväxlar pollen. Nu gör snötäcket det svårt att urskilja var ängen och sjön börjar och slutar. 

Inuti huset är det en annan femma, här är det fart och fläkt och alltid mycket som händer oavsett årstid, så får vi se hur mycket det blir med en tredje knodd. Handen håller i stekspaden som rör sig motoriskt och på rutin för att vända pannkakan som snart blir bränd på andra sidan. Plötsligt känns det kallt längs benen. Jag släpper stekspaden som faller tillsammans med pannkakan hopskrynklad ned i stekpannan. Mina fingrar rör på mina lår, på mina jeans, det är blött. Har jag kissat på mig? Fan, vattnet har gått, skit också. Vem ska ha hand om ungarna? Var är Daniel? Jag måste få tag på Daniel.

Daniel kör snabbt men varsamt. Hans ansiktston har börjat likna frosten som ligger på vägen, en blandning mellan vit och grå. “KÖR FORTARE” skriker jag. Daniel sväljer och trycker foten mot gaspedalen. Vi ska köra 12 mil på E10 för att nå Gällivares förlossning, på den så kallade “dödsvägen”. Dödens väg är totalt 40 mil lång och går mellan Töre och Riksgränsen och det är många par som tvingas dela vägen med andra personbilar och tunga industrifordon medan de är på väg mot förlossningen. I folkmun kallas den för “dödsvägen” på grund av den höga olycksrisken.

Daniel och jag hade egentligen tänkt planera vårt tredje barns födsel i samband med våren eller sommaren, eftersom vi vet att dödsvägen är farlig under vinterhalvåret. Men nu blev jag gravid, och valde att behålla barnet för att det kändes lite småtokigt att göra en abort så att man ska kunna få ett vår-eller-sommar-barn. Å andra sidan, är det lite småtokigt att ens behöva planera en årstidsbaserade födsel för att man råkar bo på landsbygden i Sverige.

Barnen fick vi  lämna själva en stund, eftersom mina föräldrar  bor 45 minuter bort med bil. Vi försökte stanna och vänta en stund tills Daniels mamma skulle vara på plats för att vara barnvakt, men hann inte.Jag kände att det redan var igång, och enligt tidigare erfarenheter så vet jag att mina barn brukar vara väldigt ivriga att få komma ut. 

Jag har länge varit rädd för den här situationen, att bli tvungen att lämna mina småpojkar ensamma hemma för att jag ska åka i väg och föda, och att inte svärmor ska hinna dit i tid. Är jag verkligen en bra mamma om jag lämnar mina barn såhär? Tanken var såklart att Daniels mamma skulle ha hunnit flytta in i slutet av veckan, för säkerhets skull. Men lillen ville ut, tydligen idag. Typiskt. 

“STANNA BILEN!” skriker jag. Bilen bromsar sakta in, när den står stilla hör jag Daniels röst “Vi är 20 minuter från lasarettet, barnet kommer, skicka en ambulans!”. Kvinnan på andra sidan svarar med en mjuk ton “Du behöver få av henne byxorna”. Daniel lämnar mig i framsätet och går ut, han kommer tillbaka med en stor sax som han brukar använda vid sina fisketurer och klipper upp jeansen. Jag skriker, minsta rörelse som trycker på min mage gör ont. Och det här gör fruktansvärt ont. Jag ryser av vinden som kommer in genom bildörren, det har börjat snöa och vita små bollar susar lugnt och harmoniskt omkring mig och Daniel, medan vi båda kämpar emot en lavin som sakta men säkert kommer emot oss.

Daniel har satt på kvinnan med den lugna rösten på högtalare. “Se till att hon ligger ned och har en kudde under huvudet, se efter om du ser huvudet”. Jag har ingen kudde, däremot har jag växellådan hårt tryckt mot ryggen. Trots det känns den knappt, huvudet som försöker pressa sig ut tar över. Ilningen av den kalla vinden ger mig feberkänslor. Det känns kallt utanpå kroppen men inombords brinner jag. Jag går sönder.

Långt bort hörs sirener. Jag skriker. Daniel håller ut sina bara händer under mig för att kunna ta emot bebisen när den kommer. Hans knän är kalla och blöta från underlaget på vägkanten och ögonen stora som tefat. Daniel är en familjeman som gärna hämtar barnen på förskolan, som njuter av första koppen kaffe på morgonen och som helst spenderar helgen ute på sjön. Nu står han över mig som en läkare utan legitimation, som i en sjukhussal fast i vår gamla Volvo, med ett ansvar över både mitt och vårt gemensamma barns liv. Skräcken i hans ögon är uppenbar, detta var inte det han trodde att pappaansvar innebar.

En sjuksköterska kommer fram och tar över Daniels plats. En medelålders kvinna med blont hår och fyrkantiga glasögon är nu redo att ta emot barnet som är halvvägs ute med sina händer som har tajta gröna plasthandskar inlindade upp till armbågarna. Jag känner att blodet försvinner från huvudet och att min blick blir suddigare, den blonda kvinnans fyrkantiga glasögon börjar ändra form. Det är svårt att hålla fast blicken på mitt barn som hon försöker lägga på mitt bröst. ytterligare en sjuksköterska springer fram “TA FRAM BÅREN!”. Det är bråttom. Moderkakan måste ut.

Vi är vid sjukhuset. Vad gör vi ens här? Födseln var ju klar redan innan jag ens kommit hit. Vi hade tur att allt ändå gick så bra. Min första lilla flicka blev född på 3851 gram kärlek. En våg av förväntan sköljer över mig, tänk, snart ska mina små pojkar få träffa henne. Jag längtar, nu är jag redo att åka hem. Sjukhuspersonalen vinkar av oss medan vi återigen sätter oss i bilen för en resa på dödens väg, hem till tryggheten.

Hur många det är som faktiskt föder på Dödsvägen är inte fastställt, eftersom denna födsel kommer att registreras som en “sjukhusförlossning” “utan anmärkningar”. Journalisten Lisa Bjurwald har granskat Sveriges förlossningsvård och fått bekräftat av Socialstyrelsen att om en förlossning sker på väg till sjukhuset så registreras det som en “sjukhusförlossning”. 

För det är just det, förlossningsstatistiken visar inte var barnet faktiskt fötts, utan alla förlossningar som sker på vägen till sjukhuset registreras som “sjukhusförlossning”, och om moderkakan kommit ut innanför sjukhusets dörrar så räknas förlossningen dessutom som “normal” och “utan anmärkningar”. 

Det innebär att fler kvinnor och män som är på väg till sjukhuset kommer att fortsätta föda på dödsvägen, eftersom missvisande statistik sänker incitamenten för politiker att tillsätta fler resurser till hälso- och sjukvård på landsbygden. Fler personer och nyfödda barn kommer att riskera att skadas eller dö på dödens väg, då ingen egentligen kommer att veta om förlossningen skedde på sjukhuset eller på landsvägen.

Sverige förespråkar en jämlik vård, men det är tydligt att det finns skillnader mellan var man bor. Runt  millennieskiftet hade Norrbotten sex förlossningskliniker men i dag finns det bara två kvar, en i Gällivare och en Sunderbyn. Kiruna brukade ha en förlossningsklinik men stängdes ned år 2001 på grund av besparingar.

2017 stängdes BB i Sollefteå ned på grund av bristande patientsäkerhet, men hur säkert är det att föda på en landsväg med sin respektive som självutnämnd barnmorska och läkare? Hur förväntas första tiden som nyblivna föräldrar att bli när man utsatts för ett trauma som påverkar både partnern och den födande? Och framför allt barnet, om komplikationer tillkommer under förlossningen saknas de resurser som annars sätts  in på ett sjukhus.

Det är ett haveri att man pratar om  tur när en förlossning på en landsväg går bra.Det borde kallas för en katastrof, oavsett utfall. Sverige är ett välfärdsland där förlossningsvården ständigt nedprioriteras och centraliseras. Samtidigt som vi vill främja landsbygden. Det är en ekvation som inte går ihop. Kvinnors hälsa behöver få  högre status och mer resurser behöver tillsättas. 

Det första som behöver åtgärdas är att Sverige ska ha en sanningsenlig statistikinsamling, där förlossningen registreras var barnet föddes och inte var de var på väg. Dagens rutiner för  insamlad data om förlossning på landsväg är direkt missvisande, och behöver därför åtgärdas med nya rutiner som kräver att man registrerar förlossningen där barnet faktiskt föddes. 

Landsbygden behöver även få fler tillgängliga sjukhus och förlossningskliniker som gör att blivande föräldrar inte ska behöva transporteras flera mil för att få läkarvård. Därför behöver regeringen tillsätta ekonomiska resurser för att få fler läkare, barnmorskor och sjuksköterskor att utbilda sig och ge bättre arbetsvillkor på landsbygden, för att öka intresset för att arbeta i mindre orter. Centraliseringen behöver brytas och mer resurser bör tillsättas på landsbygden, för att rätta till de tidigare misstagen om att lägga ned livsnödvändiga sjukhus. 

Därtill behöver Trafikverket mer resurser för att kunna säkra dödens väg, för även om kvinnor inte ska behöva fraktas flera mil för att föda barn, ska ingen behöva resa på en väg med sådan bristande säkerhet.

För om vi ska kunna fortsätta steka pannkakor till våra barn i godan ro, så kräver det att Sverige ger blivande föräldrar trygghet att föda på ett sjukhus, och inte, lämnas ensamma till sitt öde på dödsvägen.

Julia Langels, global hälsa- och människorättsvetare