Allt vi kan göra har vi råd med – att “spara i ladorna” är oansvarigt

I Storbritannien fick Boris Johnsons efterträdare Liz Truss bara 44 dagar på posten som brittisk premiärminister. Kortfattat orsakades hennes avgång av att den budget som hennes regering lade fram var tänkt att finansieras genom ökad upplåning, och att den bedömdes vara inflationsdrivande. 

Under veckorna innan hade brittiska centralbanken, Bank of England, sålt av statsobligationer vilket drivit upp räntorna. Detta, i kombination med presentationen av budgeten, ledde till en negativ försäljningsspiral av statsobligationer som gjorde att pundet störtdök, räntorna steg ännu mer och den brittiska obligationsmarknaden var nära att kollapsa. 

Regeringen tvingades då till en U-sväng där de drog tillbaka reformerna och Truss fick avgå. Centralbanken i sin tur återgick till att stödköpa obligationer och tog åt sig äran för att ha avvärjt kollapsen och åter ha stabiliserat räntorna.

Den här korta episoden för Truss regering är både lätt och rimlig att kritisera. Bland annat innehöll budgeten stora skattesänkningar för höginkomsttagare, vilket naturligtvis är brutalt dålig politik i tider av hög inflation och när flera miljoner britter lever på marginalen. 

Problemet är att eftermälet ser ut att bli ännu värre. Den nya finansministern Jeremy Hunt har inte bara dragit tillbaka reformerna utan också annonserat stora besparingar i offentliga utgifter. En återgång till strikt åtstramningspolitik med andra ord. Även från vänsterhåll kom samma hårda dom när Labours partiledare Keir Starmer gick ut med att Labour minsann är de som står för sunda statsfinanser och en lägre statsskuld.

Uppenbarligen kan centralbanken kontrollera internationella spekulanters möjlighet att sänka en regering. Ändå ser historieskrivningen än en gång ut att bli att alla politiska satsningar är farliga och slösaktiga, och att det enda alternativet vi har är att fortsätta på 90-talets åtstramningspolitik med nedskärningar och utförsäljningar för att blidka marknaden. Det låter som ett recept på fortsatt brist och ojämlikhet.

I Sverige har finanspolitiken under de senaste decennierna präglats av liknande passivitet och besparingar. Problembilden har varit att vi har en för ineffektiv offentlig sektor, för stora offentliga utgifter och att staten ska minimera sin inblandning i ekonomin. Men så har det inte alltid sett ut. 

Från 50-talet till 70-talet bedrev Sverige och många andra västländer en aktiv, keynesiansk finanspolitik. Välfärden byggdes ut och staten såg det som sin roll att stimulera ekonomin, inte minst under lågkonjunktur. Det var först med oljekrisen och en stagflation liknande den vi har idag som monetaristiska teorier fick fäste med teser som att Europas ekonomi hade stagnerat till följd av överregleringar och för generös välfärdspolitik. 

Sedan 90-talet har vi ett finanspolitiskt ramverk i denna strama och passiva anda. Det reglerar bland annat att all offentlig sektor måste gå med överskott och att statsskulden inte får vara för stor. Det gör inte heller någon skillnad på offentlig konsumtion och offentliga investeringar, trots att dessa utgifter är vitt skilda.

På senare år har den monetaristiska hegemonin utmanats allt mer. Under finanskrisen 2008 och ännu mer under pandemin ägnade sig Sverige och flera av världens centralbanker åt stora stödköp. Pengar trycktes upp och pumpades in i den finansiella sektorn för att mildra lågkonjunkturen. Ett problem med detta, även om det ofta var nödvändigt, var att en stor andel gick ner i fickorna på redan rika kapitalförvaltare och bidrog till den växande ojämlikheten. Innan pandemin hade vi 336 miljardärer i Sverige och bara 1½ år senare hade vi 542 – en ökning med 61%.

Med den här historiska exposén kan vi konstatera att makroekonomiska regimer skiftar över tid och är långt ifrån neutrala. Det som ses som otänkbart i en epok är normen i en annan. Idag ses det som ansvarslöst om staten går med underskott, men när det blir slagsida åt andra hållet och staten går med stora överskott uteblir reaktionerna. Hur ansvarsfullt är det egentligen att staten går med tiotals miljarder i överskott varje år och fortsätter betala av på en av världens lägsta statsskulder samtidigt som vi har stora underhållsskulder i kommunerna och en med internationella mått mycket högt skuldsatt befolkning?

Samhällsinvesteringarna som behövs för välfärden och klimatet är både omfattande och viktiga. Att finansiera de krona-för-krona eller inom dagens mycket begränsade reformutrymme har visat sig otillräckligt. Det ställer grupper mot varandra och fördröjer omställningen mer än vi har tid med. Det skadar också tilltron till politikens möjligheter. 

Istället för att fråga oss om vi har råd att göra något åt de utmaningar vi står inför borde vi fråga oss om vi har råd att inte göra något åt dem. Är det verkligen rimligt att så många är arbetslösa och inte får vidareutbildning när behovet av arbetskraft är så stort? 

Svaret är självklart nej. Det är dags att börja bedriva en mer offensiv ekonomisk politik och göra om det finanspolitiska ramverket. Det gäller både av rättviseskäl och effektivitetsskäl. Istället för att låna till skattesänkningar för överklassen som Liz Truss borde vi göra det till långsiktigt viktiga investeringar för välfärden och klimatet. 

Exempelvis borde vi låna till nya stambanor och klimatsmarta bostäder, påskynda elektrifieringen och anta en aktiv, strategisk klimat- och industripolitik. Det skulle också ge utrymme för större statsbidrag till kommuner och regioner, vilket är helt nödvändigt för att få stopp på nedskärningarna i välfärd och samhällsservice. 

En förutsättning för detta är att centralbankens penningpolitik samordnas med den demokratiskt beslutade finanspolitiken så att båda arbetar mot samma mål. Slutligen behövs det också högre beskattning på fastigheter och förmögenhet, så att de pengar som går ut som stimulanser också har vägar tillbaka och kan fördelas om mer jämlikt. 

En mer offensiv ekonomisk politik skulle vara samhällsekonomiskt gynnsam, allokera resurser mer effektivt, och göra oss bättre rustade för framtiden. Kan vi inte fatta dessa beslut av rädsla för spekulation på finansmarknaden, eller ännu värre, känner vi att vi inte kan det – då har vi ett demokratiskt problem och måste kravla oss ur tvångströjan vi satt på oss själva.

Gabriel Malmer, student