Kristersson pratar inte om den tysta majoriteten
”Vårt enskilt största svenska ekonomiska och sociala problem beror på stor invandring i kombination med misslyckad integration och hundratusentals människor i utanförskap och bidragsberoende”. Ulf Kristerssons ord i regeringsförklaringen är talande för var debatten om invandring hamnat 2022. Sverigedemokraterna blev valets stora vinnare och invandring diskuteras numera enbart som ett problem. Den logiska slutsatsen för den svenska debatten blir därför Tidöavtalets paradigmskifte i restriktiv riktning inom migrationspolitiken.
Slutsatsen följer av premisserna för den migrationspolitiska debatten. Hur många gånger har vi inte hört partiledarna upprepa mantrat att invandringen under lång tid måste begränsas för att vi ska få ordning på integrationen av de som redan kommit till Sverige? Det är dock sällan någon politiker redovisar hur mycket integrationen behöver förbättras innan en återgång till en mer liberal migrationspolitik är möjlig. Kan det vara så att integrationen kommer omnämnas som misslyckad exakt så länge som Ulf Kristersson och Jimmie Åkesson bedömer att de själva gynnas av en stramare migrationspolitik?
Sverige har under de senaste decennierna haft en mycket hög asylrelaterad invandring jämfört med andra liknande länder. Jämfört med övriga EU-länder är Sverige det land där högst andel av befolkningen är född utanför EU. Det är knappast förvånande att asylinvandrare lyckas sämre i svenska samhället än svenskfödda. Den relevanta frågan är istället om problemen är på en sådan allvarlig nivå att själva asylinvandringen är ohållbar.
Situationen för en stor del av befolkningen i de särskilt utsatta områdena i Sverige är svår, där bland annat försörjningssvårigheter och gängkriminalitet utgör mycket allvarliga problem som måste vara högsta prioritet för våra folkvalda att komma till rätta med. Men hur ser egentligen integrationen ut om vi tittar bredare och inte enbart på problemen i utsatta områden?
De få studier som jämför integrationen av asylinvandrare i olika länder visar inte att den svenska integrationen skulle vara exceptionellt dålig. Den studie från Nordiska ministerrådet som jämfört bland annat sysselsättningsnivåer bland asylinvandrare mellan Sverige, Danmark och Norge visar tvärtom att Sverige har bättre utfall än Danmark och presenterar i paritet med Norge. Det förefaller inte finnas något enkelt samband mellan större asylinvandring och sämre integration som många debattörer ofta vill ge sken av.
Även utvecklingen över tid inom Sverige visar att asylinvandrare kommer i jobb på kortare tid än tidigare. Vid en jämförelse från 2017 visade det sig att hälften av de som kom 2012 var i arbete fem år senare. För gruppen som kom 2007 tog det nio år innan över häften var i arbete.
Etableringen av nyanlända påverkas av hur stark konjunkturen är, men mycket tyder också på att myndigheter blivit bättre på att arbeta med integration. Två större reformer har genomförts under 2010-talet, etableringslagen från 2010 och bosättningslagen från 2016. Erfarenheterna av reformerna är att de bidragit till ett mer ordnat mottagande av nyanlända.
Stiftelsen The Global Village har i sex olika rapporter tittat på hur situationen ser ut för personer med bakgrund i de länder som Sverige haft störst asylinvandring från. Jämfört med 2013 hade andelen självförsörjande 2019 ökat betydande för samtliga ursprungsländer, med undantag för svensksyrier. Även om ökningen sker från relativt låga nivåer tyder resultaten på att etableringen på arbetsmarknaden snabbt förbättras.
Det är också intressant att titta på hur det går i skolan för barn till invandrare från de stora ursprungsländerna för flyktingar. Bland barn födda i Sverige med föräldrar från Etiopien, Eritrea, Iran och Syrien ligger behörigheten till gymnasiet på högre nivåer än genomsnittet bland alla svenska elever. Gymnasiebehörigheten för svenskfödda barn till irakiska föräldrar ligger strax under riksgenomsnittet och endast barn till somaliska föräldrar ligger markant under riksgenomsnittet. Skolresultaten för de andra generationens invandrare med störst sannolikhet att ha flyktingföräldrar utmanar etablerade föreställningar om att barn tenderar att ärva ett utanförskap från sina föräldrar.
Debatten om migration och integration har kapats av politiker på högerkanten med en ideologisk agenda att minska invandringen. Problemen i särskilt utsatta områden är mycket allvarliga, men ger inte någon komplett bild eftersom de flesta människor med invandrarbakgrund bor i andra områden. Det finns en tyst majoritet av personer med invandrarbakgrund som lever liv som är mycket lika hur det ser ut för genomsnittssvensken. Många mått tyder på att integrationen fungerar relativt bra i Sverige utifrån vad som är rimligt att förvänta sig och att utvecklingen går i rätt riktning trots ett rekordstort mottagande under åren runt 2015. Den nu föreslagna drakoniska åtstramningen av migrationspolitiken grundar sig inte på någon nykter utvärdering av Sveriges kapacitet att integrera, utan är en ideologiskt motiverad produkt genomdriven av partier som ser minskad invandring som ett egenvärde.
Jag vill under den kommande mandatperioden se att den breda vänstern vågar utmana de skadliga föreställningar som präglar migrationsdebatten. Att inte våga gå i opposition mot högerns migrationspolitik riskerar att bli ett gigantiskt självmål för vänstern. Samhället borde istället våga satsa på att tillvarata det som nyanlända kan bidra med till vårt samhälle och fortsätta utveckla de viktiga reformer som tidigare genomförts för att stärka integrationen.
Adam Josefsson, statsvetare