Krya på dig, svenska vårdsystemet!
År 2008 insjuknade det svenska sjukvårdssystemet till följd av en rad marknadsliberala ingrepp. Tretton år senare kan de problem som den svenska vården dras med liknas vid en kronisk sjukdom. Hur hamnade vi här? Ebba Thorell skriver om orsak och verkan – och om att det finns tecken på att det svenska vårdsystemet går en ljusare framtid till mötes.
Sjukvårdsrådgivningen, att kunna knappa in 1177 på telefonen och veta att jag kommer kopplas till en sjuksköterska, som vägleder mig genom symptom, eller svarar på när jag bör uppsöka vård, har alltid varit en stor trygghet för mig. Jag älskar varenda Kerstin, Agneta och Elisabeth, som genom åren försett mig med information, och som hjälpt mig bedöma om jag borde ta mig till en mottagning eller inte. Så är det inte längre. Införandet av det fria vårdvalet 2008 har lett till ett berg av reformer som stökat till sjukvårdssystemet och nu är det knappt någon som begriper hur det fungerar.
Det befintliga systemet ska i teorin bygga på att ge vård till alla invånare efter behov. Behovsanpassad vård ska innebära att den med störst behov av vård enligt lag ska ges företräde till den. Men vårdbehoven som finns stämmer inte överens med den politiska styrningen.
Varje år blir tusentals operationer framflyttade och patienter skickas hem i förtid för att det inte finns plats. Fokus i det nuvarande sjukvårdssystemet ligger inte på invånarnas behov, det ligger på marknadsprinciper och behovet av lönsamhet. Behovsanpassad vård för den som har råd om man så vill.
Utvecklingen går att följa som en blå tråd sett till hur sjukvårdssystemet förändrats. Reformerna som ökat privatiseringen och den fria etableringen har gjort att det på vissa platser finns flera olika mottagningar att tillgå medan det saknas samma slags valfrihet på annat håll. Del för del har den offentliga sjukvården monterats ner parallellt med att privata aktörer, som drivs av vinstintresse snarare än vårdintresse, växt fram i rekordfart.
De senaste åren, med regeringskris och pandemi, har vården varit enkel att kritisera eftersom välfärd och vårdfrågor fått ta mycket plats i det offentliga samtalet. På vissa sätt har pandemin lyckats peka ut några av de stora brister som sjukvårdssystemet har. Inte minst hur stora skillnader det är mellan landets olika regioner.
Pandemin har belyst den helt ohållbara arbetssituationen för svensk vårdpersonal. Det har visat sig att det spelar roll var i landet man bor för vilken vård man får. Behovsanpassad vård för de som bor på rätt ställe helt enkelt.
Under pandemin har det funnits gott om tillfällen för oppositionen att plocka enkla poänger och kritisera regeringen för att vården inte fungerar och att den måste styras upp. Samma partier som sett till att det befintliga systemet ser ut som det gör i dag, att det är trasigt och måste lagas.
Jag är rädd för vad som händer när högerpartier styr upp i vår sjukvård. Styra upp för dem innebär utökad privatisering, sälja ut och utöka möjligheterna för de som har råd att betala sig till den snabbaste och bästa vården. Det leder till ett sjukare system, ökade klyftor och svårare processer för att söka vård.
Det nuvarande systemet är inte till för att fånga upp de behov som finns runt om i landet. Systemet har blivit sjukt av att man har blandat ihop sjukvård med traditionella marknader, där kunden, eller i detta fall patienten, alltid vet vad den vill ha.
Under barnmorskeupproret hösten 2021 inträffade det för mig kanske allra tydligaste exemplet på att politikerna som styr inte alls är med på vad som händer i det verkliga livet. I november hölls en stor demonstration utanför Stockholms landstingshus för en förbättrad förlossningsvård och rimliga arbetsförhållanden för barnmorskor.
Det moderata finansborgarrådet Irene Svenonius fick under demonstrationen ta emot en pappershög med närmare 90 000 namnunderskrifter. Svenonius bemötte kritiken med att hänvisa till den utvärdering som nyblivna föräldrar på Stockholms sjukhus gör, och som ger förlossningsvården höga betyg.
De höga betygen i utvärderingarna har ingenting att göra med ens upplevelse av sjukvården. Betygen speglar att nyblivna föräldrar är glada över att allt har gått bra och att de fått bra hjälp av sköterskor och barnmorskor. Men deras insats kan vara otrolig utan att man jublar över vårdsystemet. Vi måste återgå till en sjukvårdspolitik som ser till hur medborgarna mår och inte baseras på siffror i utvärderingar som uppenbarligen inte speglar verkligheten.
Det här året är ett otroligt spännande år med val till riksdag, regioner och kommuner i september. Sjukvården är alltid en valfråga och vi kommer få höra och se mängder av valaffischer och löften som rör just vård och omsorg.
Jag hoppas på att politikerna lovar att på sikt avveckla den fria etableringsrätten. Då kan bara de folkvalda politiska företrädarna få besluta om var, eller när, privata bolag ska få starta mottagningar.
Jag hoppas på ökad samverkan och samarbeten mellan fler organisationer som inte har vinstintresse som högsta fokus. För en fungerande välfärd som ska fungera som ett skyddsnät för alla i landet som behöver vård, oavsett vilken region du bor i. Skillnaden mellan regionerna kan minska genom en mer centraliserad styrning av vården i hela Sverige.
Det finns tecken på att förändring är på gång, vilket gör mig hoppfull. I ungdomsbarometern från 2021 svarade unga mellan 15 och 24 år att den viktigaste politiska frågan i dag är ökade resurser till sjukvård och omsorg. I region Stockholm visar opinionsmätningar att ett potentiellt maktskifte är på gång. Socialdemokraterna och Vänsterpartiet går kraftigt framåt medan de borgerliga backar. I februari i år beslutade dessutom regeringen att begränsa möjligheterna för att kunna köpa förtur i vårdkön. Man ska även utreda ett förbud mot privata sjukförsäkringar inom den offentligt finansierade vården.
Det nuvarande svenska sjukvårdssystemet är sjukt och behöver vårdas. Mycket tyder på att något är på väg att förändras. Under tiden, krya på dig, sjukvårdssystemet!
Text av Ebba Thorell, statsvetarstudent
Bild: Volodymyr Hryshchenko / Unsplash