“Det behövs en motvikt till den lobbyism som gigföretagen satsar en massa pengar på”

Tre frågor till Jacob Lundberg, från organisationen Gigwatch, som föreläste för deltagarna på Arenaakademins utbildningshelg 6–7 november 2021.

Vad är gigekonomi och varför är det viktigt att granska gigekonomin så som ni gör?

Gigekonomin kan i korthet sammanfattas som en samling företag där arbetet sker i form av korta uppdrag, styrs via en digital plattform och kännetecknas av en systematisk överrekrytering av arbetskraft. Utöver de tre dragen finns det ytterligare ett antal kännetecken som återkommer mellan olika gigföretag. Bland annat är det vanligt med överföring av kostnader på arbetaren, exempelvis för fordon eller verktyg som behövs i arbetet. Många företag använder sig också av falska egenanställningar eller andra mycket osäkra anställningsformer.

Ordet gigekonomi beskriver alltså ett visst sätt att organisera arbetet, snarare än en viss typ av arbete. Inom ramarna för definitionen ryms så pass skilda arbeten som barnpassning, undertextning och matleveranser.

Tillsammans skapar alla de här dragen en stor flexibilitet för kunden, som kan välja och vraka bland billiga tjänster med leverans on demand. För gigarbetaren är verkligheten en annan, där det råder en ständig konkurrens om uppdrag och det ofta är svårt att skrapa ihop en lön det går att leva på – trots att man tillbringar stora delar av dygnet i beredskapsläge för att kunna ta de få jobb som eventuellt plingar till i mobilen.

Att granska gigekonomin är viktigt av flera anledningar. Dels är det en del av arbetsmarknaden som är osynlig i samhällsdebatten, i den mån att gigarbetare sällan får komma till tals i media. Dels behövs det en motvikt till den opinionsbildning och lobbyism som gigföretagen satsar massa pengar på. För det tredje ger gigekonomins utbredning upphov till frågor om arbetsmarknaden som helhet: varför jobbar allt fler människor för låga löner, med att utföra tjänster som det inte finns något verkligt behov av? Vi är intresserade av att belysa alla de aspekterna och förstå hur och varför vi hamnat i dagens situation.

Ni pratar om en gigifiering av arbetsmarknaden, vad menar ni med det?
Gigifiering är ett begrepp som vi myntat för att beskriva en tendens där gigekonomins drag sprids till fler och fler arbetsplatser och branscher. Ju mer vi undersökte gigekonomin, desto mer insåg vi att gränsen mellan gigekonomin och andra former av osäkra arbetssituationer inte var så glasklar som den ofta framställs. Dessutom såg vi exempel på hur mer traditionella arbetsgivare började närma sig gigekonomin. Därför behövde vi ett nytt begrepp som tog fasta på hur gigekonomin är en tendens på arbetsmarknaden snarare än en egen, separat sfär.

Det går att tala om gigifiering på två olika plan. Dels kan vi se en gigifiering av enskilda arbetsplatser. Det kan till exempel handla om krav på att personalen köper in ny utrustning för egna pengar, eller att man tvingas övergå till egenanställningar. Gigifiering av arbetsplatser tenderar i sin tur att leda till att konkurrerande arbetsgivare i samma bransch sätter i gång liknande gigifieringsprocesser, för att kunna hänga med i priskapplöpningen nedåt. På så vis är gigifiering en självförstärkande process, och när den väl satts i gång på en arbetsplats utövar den ett tryck på andra arbetsgivare att gå i samma riktning. Gigifieringen av en arbetsplats eller bransch kan i sin tur inspirera arbetsgivare i andra branscher till att gå över till en gigmodell, vilket leder till att en liknande utveckling tar fart även där.

Hur stor risk en arbetsplats eller bransch löper att gigifieras beror på en rad olika faktorer, men den absolut viktigaste är arbetarnas kollektiva styrka och förmåga att säga nej till utvecklingen. Därför har gigifieringen fått sitt största genomslag i branscher som domineras av människor med en sårbar position på arbetsmarknaden, till exempel ungdomar, personer med utländsk bakgrund och personer som kastats ut ur välfärdens skyddsnät (till exempel på grund av utförsäkringar). Gigifieringen är alltså inte någon naturlag, och den riskerar inte att drabba alla branscher över en natt. Faktum är att det är en process som är fullt möjlig att stoppa. Men det kräver att vi gemensamt visar att vi inte accepterar försämringarna på arbetsmarknaden.

Hur ska eller kan en förhålla sig till gigekonomi?

Under de år vi arbetat med Gigwatch har många vänt sig till oss med frågor om vilka företag som är de största bovarna, vilka de minst dåliga alternativen är och i allmänhet hur man navigerar i gigekonomin som etisk konsument. Vi menar att det är fel sätt att närma sig gigekonomin, och att den typen av frågor utgår från att det finns en tydlig åtskillnad mellan å ena sidan en hemsk och osäker gigekonomi och å andra sidan en trygg, ”normal” arbetsmarknad – och att alla som inte cyklar runt med en låda på ryggen tillhör den senare kategorin. De som inte uppenbart jobbar för en app befinner sig i en privilegierad position, och har ett ansvar som först och främst handlar om att konsumera på rätt sätt.

Men hur tryggt är egentligen arbetslivet i dag? Även om det fortfarande är få av oss som har en app som chef så är andra former av otrygga anställningar mycket vanliga. På de studiecirklar om gigekonomin vi hållit har många deltagare berättat om hur deras egna erfarenheter speglats i texterna om gigekonomin. Vikarier, behovsanställda och timmisar befinner sig alla i en gigliknande situation, och risken är att deras arbetsgivare i framtiden kommer ta ytterligare steg mot att gigifiera verksamheten.

I stället för att se gigekonomin som en fråga om en grupp människor utanför den ”normala” arbetsmarknaden – som man tycker synd om men inte identifierar sig med – är det viktigt att förstå att gigliknande drag i dag finns på stora delar av arbetsmarknaden. Gigapparna är bara den plats där den otrygga utvecklingen kommit längst.

I stället för att sträva efter att vara etiska konsumenter borde vi ställa oss frågor som: Hur påverkas jag av gigekonomins framväxt? Hur ser risken ut för gigifiering i mitt yrke? Hur kan jag organisera mig tillsammans med kollegor och andra för att vända den utvecklingen? Om man släpper uppdelningen mellan ”gigekonomi” och ”normal arbetsmarknad” kommer nog många snart att inse att de delar många fler erfarenheter med gigarbetare än vad de tror.