Vi behöver tid att leva

Vi behöver tid att leva

Jag tillhör en av de få som använder något så utdaterat som en analog klocka. Trädens kronor har färgats röda och parken som hela sommaren täckts med picknickfiltar täcks snart av löv. Jag vrider runt sekundvisaren på klockan ett varv. Olikt många morgnar känns kroppen utvilad och ögonlocken inte lika tunga som vanligt. Det som igår var 8:40 är nu tidiga 7:40. Att det kan vara så enkelt att ta kontroll över tiden. Vi är nog många som önskar att en snurrad visare kunnat ge tillbaka en timma vilken dag som helst under året, men tyvärr fungerar det bara att snurra visaren när hela landet gör det tillsammans.

Bristen på tid känns igen av många i min närhet. Jag ska bjuda hem mina vänner på middag men hinner inte just nu. Jag kommer åka med morfar ut till landet men den här helgen passar inte riktigt. Jag borde ha dammsugit för flera dagar sedan och det ser ut att behöva vänta flera kvällar till.

Måndag blir till fredag, till måndag igen, veckor, månader och år passerar men bristen på tid känns konstant. För vänner, familj och städning. På Facebook lyser gamla notiser från intresseanmälningar på demonstrationer jag aldrig deltog i, bokhögen hemma växer gradvis men samlar mest damm bredvid sängen. Till och med på jobbet är det svårt att hinna bli helt klar med ett projekt innan det blivit dags att starta nästa.

Känslan kommer inte på grund av dålig stresshantering, bristande talang eller social oförmåga. Jag är en lugn, närvarande person. Som är duktig på mitt jobb och prioriterar mina nära relationer så gott det går. Jag försäkrar er, samma gäller för mina närstående. Så om tidsbristen inte ligger hos oss, hur kommer det sig att den är en konstant bristvara i våra liv?

Vårt samhälle har haft åtta-timmars arbetsdag sedan 1919. Ett på många sätt klokt och vid den tiden viktigt införande för att reglera en arbetsmarknad där till exempel barn kunde arbeta 12-timmarspass nattetid utan rast. Utöver 40 timmars arbetsvecka och fem veckors semester har lite gjorts för att uppdatera vad som gäller när det kommer till arbetstid. Trots att åtta-timmars arbetsdag firade ett, i mina kretsar relativt ouppmärksammat, 100-årsjubileum för tre år sedan ser jag få i min närhet som ifrågasätter aktualitet hos denna arbetsdags längd.

Att korta åtta till sex timmars arbetsdag motsägs ibland med att arbetet vi gör idag inte kommer hinnas med. Vi människor har i alla tider utvecklat våra arbetssätt och uppfunnit nya tekniska hjälpmedel. Utvecklade arbetssätt och ny teknik innebär att arbetet hela tiden utförs mer effektivt och produktionen ökar. Ett arbete som tidigare tog flera personer flera dagar att göra kan en person idag göra på mycket kortare tid. Den franska författaren och arbetskritikern Paul Lafarge skrev redan på 1800-talet att en 3-timmars arbetsdag var tillräcklig för att uppfylla människans basala behov. Det beräknades på produktivitetsökningen som den tidens teknologi fört med sig. Produktivitetsökningen idag gör att världens alla Joakim von Ankas kan dyka ännu djupare ned bland sina guldmynt.

Sociologen Roland Paulsen, en samtida kritiker av arbetssamhället, beskriver arbetslinjen med minskad arbetslöshet som arbetarrörelsens initiala kompromiss. Ställer vi krav som lyder “rätt till välstånd” kan produktionseffektiviteten generera kortare arbetstid. Vi kan dela på de jobb som behövs och släppa tiden som blir över fri till annat som är värdefullt. Vi skulle få mer tid till att odla relationer med vänner och familj. Vi skulle få mer tid till att ta hand om våra hem. Till och med tid att engagera oss i det vi tror på och att läsa på mer om frågor som intresserar oss. Tid som skulle bli värdefull både för oss och för samhället i stort.

Istället köper vi arbetet som enda vägen till inkomst och ställer krav på rätt till arbete. När kraven lyder “rätt till arbete” behöver nya jobb skapas, för att inte de vars arbete inte längre behövs i stället ska hamna i arbetslöshet eller släppas fria. De nya jobben syftar inte längre till att uppfylla några faktiska behov utan att ge lön till de arbetande. Istället för att täcka upp stora behov inom till exempel vård, skola och omsorg finns många som jobbar som day-traders, telefonförsäljare eller reklamproducenter. Ibland hörs även ”allas arbete behövs”, vilket de såklart inte gör.

Jag vill känna att min tid räcker till. Jag vill vrida tillbaka klockan en timme eller två och se visaren snurra ett varv för att hinna gå till ryska ambassaden, ta ställning mot kriget i Ukraina och ringa min morfar på vägen hem för att dammsuga. Utan att välja bort jobb eller lagad middag. Men lösningen finns inte hos mig.

Nyligen var jag på en konferens med mina fackliga kollegor för att planera för sista delen av året. Två dagars konferens innehöll två timmars presentation, resten av tiden var interaktion. När vi tog oss tid till att mötas blev dagarna fyllda av djupa samtal där erfarenheter delades och lyssnades på. Förslag på lösningar diskuterades, omformulerades och blev bättre för varje gång. Den nya planen som vi tog fram har sina rötter i de intressen och frågor som oss verkligt berörda valt att driva. Planen leder i en riktning som vi hittat tillsammans.

Ingenting kommer bli enklare att förändra med tiden. Det är svårt att se alternativ som ligger utanför de ramar vi har nu. Trots det finns lösningen mitt framför oss, att vi skulle kunna göra saker annorlunda. För att förändra i så hög grad att det blir verkningsfullt på riktigt kommer vi behöva samlas. Initiativ till förändring kommer inte tas av de som drar nytta av vår nuvarande ordning, företagsledare och riskkapitalister. Jag tror att det kan finnas ett brett folkligt stöd för arbetstidsförkortning. Organiseringen kan bli facklig, den kan bli politisk men den måste komma från de verkligt berörda och leta sig upp i hierarkierna. Sex timmars arbetsdag med samma lön ska inte innebära samma arbetsbelastning. Vår produktivitetsökning ska inte gynna några få utan uppskattas av alla.

Carl Larsson, personalvetare

Kategorier:
Idépodden