Studenten – starten på ett livslångt utanförskap

En dag i tidiga juni. Du känner solens strålar gassa. Tittar ut över den folkfyllda gräsmattan framför den stora tegelbyggnaden. Du har precist fyllt 19 år och har hela livet framför dig. Denna dag så fylld med hopp, glädje och framtidstro. Ett hav av vitklädda människor i mössor springer ut genom portarna. Det dunkas musik, skjuts konfetti och skålas. Ett hav av dansande ungdomar som just har fått ta studenten. Men där står inte du. Du är inte en av de dansande ungdomarna med hopp, glädje och framtidstro. Du står bredvid. För du gick i skolan bredvid. 

Skillnaden mellan skolors kvalitet är för hög idag. Barn och ungas möjligheter begränsas på grund av den ojämlika skolan. SCBs undersökning från 2021 konstaterar att grupperna ungdomar med utländsk bakgrund och ungdomar med föräldrar med förgymnasial eller gymnasial utbildningsnivå är markant underrepresenterade. Barns chans till utbildning hör alltså ihop med klassmarkörer och är något de aldrig haft chansen att påverka. Markörer som tenderar att definiera olika områden i Sverige. Med skolsegregationen förlänger vi det sociala utanförskap som redan är etablerat för människor från socioekonomiskt utsatta områden. 

Idag förutsätts det att alla har en gymnasieexamen, en utbildningsnorm som format arbetsmarknaden eftersom att du utan gymnasieexamen inte kommer någonstan. En studentexamen förutsätts för många jobb, även de lågbetald-med-kassa-villkor-jobben. Det innebär att de som inte har samma förutsättningar ekonomiskt och socialt till gymnasiet kommer påminnas konstant i sitt liv när de letar efter nytt jobb om att de inte tillhör normen, inte tillhör gemenskapen. Det är barnen som påverkas av att vi inte har jämlik skolgång, barnen som drabbas. Friskolorna kan välja områden, behöver inte ha behöriga lärare och gör dessutom vinst från de skatter som ska garantera kvaliten för alla skolor. Den ojämlika skolan garanterar ökad segregation, ökat misstroende och ökad ohälsa. Hur kan vi inte uppröras mer av att det är så få som får gymnasiebehörighet i utsatta områden? 

Konsekvensen av att inte få tillgång till utbildning är sämre levnadsstandard och socialt utanförskap. Högre utbildning innebär inte bara en arbetsmarknadsfördel, utan en mängd livsnödvändiga tryggheter. Löneskillnaderna mellan de med gymnasieexamen och de utan är slående. Med ökad lön kommer ökad trygghet och att leva på existensminimum följs ofta av psykisk ohälsa. Hos människor som saknar gymnasieexamen är den psykiska ohälsan högre samt förtroendet för sjukvården och allmänna tjänster lägre. Forskningen pekar på att de som lever i utanförskap mår sämre, både fysiskt och psykiskt. Genom skolsegregationen garanterar vi sämre hälsa för de som redan levt socioekonomiskt eller normativt utanför. Vi gör det värre för grupper som redan har det sämre än majoritetssamhället.

Den 1 januari 2022 lagstiftades FNs barnkonvention i Sverige. En lag som innefattar att alla barn ska ha lika rätt och friheter, trygghet och tillgång till möjligheter. Med den skolsegregation vi ser idag bröt vi mot dessa lagar redan första timmen de gällde. Barns möjlighet till kvalitet på skolan och tillgång till en gymnasieexamen ska inte bero på vilket område de bor i, deras föräldrars utbildning eller deras föräldrars ursprung. Det är ett brott mot barnkonventionen. I Sverige har inte alla barn samma rättigheter. Skolan garanterar att barns rättigheter inte är lika. Skillnaden mellan investeringar, resurser och avgångsandel skiljer sig avsevärt mellan skolor i olika socioekonomiska områden, i olika etiska områden. 

Är det så viktigt med definitioner av grupper i samhället att det ska trumfa barns rätt att vara barn. Det är ju tydligen ofta så problematiskt att tillskriva barn en normbrytande könsidentitet, men det är tydligen ingen fara att tillskriva barn etnicitet, klass eller andra egenskaper. Men att det är fel och farligt vid könsidentitet men inte fel och farligt när vi låter barn ta smällen för gränsdragningar mellan grupper? Barn ska ha rätt att vara barn. Att inte bli värderade lägre på grund av klass, etnicitet eller området man växte upp i. Men så är det nu. Barnen tar smällen för att vi vägrar göra något åt skolsegregationen. För att vi låter socioekonomiskt utsatta och invandrartäta skolor ha lägre kvalitet och erbjuda privatskolorna rätten att välja vilka barn de vill ha i sina skolor. Skolsegregationen kommer i längden leda till att barn och unga inte integreras. Barn och unga är en dag vuxna och ska förhålla sig till det samhället, de ska kunna leva lyckliga och länge. Men får de ingen chans att ha en tillgänglig och jämlik skolgång garanteras ett livslångt utanförskap. 

Vi behöver förändra hur vi ser på barn och unga som inte fått tillgång till en jämlik skola. Det är inte ett ansvar på individnivå, det är ett ansvar på samhällsnivå. Du som individ kan inte påverka den plats och miljö du växer upp i så det ska inte få påverka kvaliten på skolan eller rätten till utbildning. Om du från början inte haft samma valmöjligheter eller tillgångar som andra delar av samhället kommer du inte ha samma chans. Det är inte ditt fel om du inte står och dansar med en konstig mössa i juni. Det är ett resultat av att vi accepterar en ojämlik skola där barn och unga får ta smällen. Du är inte mindre värd för att du inte har en utbildning när samhället du lever i inte gett dig chansen från början. Vi behöver ta ansvar för sambandet mellan utbildningsnivå och livskvalitet. Det är inte individens ansvar, det är ett gemensamt ansvar. Att inte ta studenten ska inte innebära att man inte få ta del av välmående i livet. Det är bara en dag och människors värde ska inte definieras efter en dag de inte hade en chans från början att delta i. 

Mirjam Gustavsson, student

Kategorier:
Idépodden