Sluta ljug, för demokratins skull

Paradigmskifte. Stora sänkningar på pris vid pump. Högkostnadsskydd mot skenande elpriser. Gäng som ska krossas. Satsningar på skola och äldreomsorg. Johan Pehrsons ord är redan kända men tål att upprepas: man säger en sak innan valet. Sen genomförs valet, så säger man en sak också efter valet.

Nu är det efter valet, och från Rosenbad låter det plötsligt: “Saker som har gått fel väldigt länge lagas inte i en handvändning” och “Det kan bli värre innan det blir bättre”. Med andra ord: förändringar genomförs inte över en natt. Vi uppmanas att ha tålamod och förståelse när Ulf Kristersson tar plats som den vuxna i rummet som klarsynt och rättframt förklarar att det tar tid att bygga ett tryggt och stabilt samhälle. Är det, en nyfunnen insikt i hur det politiska arbetet fungerar? Eller föll högerpartierna innan valet helt enkelt för frestelsen att lova enkla, snabba lösningar på komplexa problem för kortsiktiga vinster i opinionen?

Högern är, bör nämnas, långt ifrån ensamma om detta. Den svartvita problemanalysen och löftet om snabb förändring är lockande för vilken opposition som helst. För på löften om paradigmskiften kan man vinna val. Men långsiktigt förlorar man i utbyte medborgarnas tillit. Och detta borde prioriteras högre bland våra folkvalda. 

Vi befinner oss nämligen i en förtroendekris i svensk politik. Sedan 2010 har förtroendet för politiker sjunkit. Detta är allvarligt och kan ha långtgående konsekvenser för demokratin. För när förtroendet för de folkvalda sjunker breder ett främlingskap ut sig mellan politiker och medborgare. Det växande avståndet skapar grogrund för politikerförakt där populistiska löften om “förändring på riktigt” får fäste. Misstron för våra förtroendevalda riskerar sedan att övergå i misstro mot hela det demokratiska systemet och snart ifrågasätts både valresultat och valsystem. Det här är inte att ropa varg – det räcker med att blicka tvärs över atlanten för att se hur snabbt det kan gå när misstron mot politiken tillåts växa fritt. 

Att be om väljarnas stöd för förändringar som, när väljarna väl gett sitt mandat, inte realiseras, eller åtminstone inte i den takt som lovats, är utöver att vara ett missbruk av medborgarnas tillit direkt nedvärderande – som om vi inte är smarta eller uppmärksamma nog att märka diskrepansen mellan löftet och verkligheten. Det spelar faktiskt roll för väljarna om man säger – eller lovar – en sak innan valet och en annan efter valet. Det är inte en slump att Nooshi Dadgostars förtroendesiffror sköt i höjden efter att Vänsterpartiet fällde regeringen i frågan om marknadshyror – människor uppskattar pålitlighet. 

Förenklade problemformuleringar och uppblåsta löften är inte de enda exemplen på hur politisk retorik underminerar demokratin. Det finns en tendens hos politiker att beskriva väljarna som en homogen grupp vars behov de känner till bättre än vad vi själva gör. En grupp som i första hand är just väljare – kunder på en marknad som öppnar en gång vart fjärde år – sedan medborgare och sist medmänniskor. Vår demokratiska roll reduceras till att vara röstkort i en valurna.  

Jag är barnrättsstrateg och inom barnrättsområdet pratar vi om hur vi kan uppmuntra barns delaktighet och förvalta deras förtroende. Här är vad den empiriska forskningen visar: när vuxna pratar direkt till eller med ett barn känner sig barnet stärkt, får bättre självkänsla och en ökad lust att vara delaktig. Om vuxna istället låter bli att prata direkt till eller med barnet och inte lyssnar på barnets tankar, åsikter och behov så kommer barnet känna sig förminskat och inte heller vilja ta ansvar.  Jag tror att detta är applicerbart också på det politiska samtalet. Människor, både barn och vuxna, vill ha inflytande över sina liv.

Det handlar inte heller om politiskt ointresse. Det svenska samhället bygger på folkrörelser. Allmän rösträtt, religionsfrihet, facken, A-kassa och folkbildning. Det är inte politiker som banat väg för dessa samhällsfundament – det är gräsrötterna. Människor som gått samman för att gemensamt skapa ett bättre samhälle. Det sätt som politiker tenderar att måla upp oss väljare på känns därför både historielöst och som en skymf mot alla som engagerar sig för att driva samhällsutvecklingen framåt. 

Låt mig återvända till barnrätten. Det som ses som allra mest skadligt i relationen mellan den vuxne och barnet är att lova något man inte håller. Brutna löften förstör inte bara tilliten till den enskilde vuxne, utan till hela vuxenvärlden – eller, som i den här analogin, till det politiska systemet. När paradigmskiftet stannar vid 14 öre, undergrävs förtroendet därmed in bara för Ulf Kristersson, utan för hela den politiska makten. 

Den svenska demokratin firade nyss 100 år. Den är vårt gemensamma arv och kräver vårt omhändertagande. I ljuset av demokratins tillbakagång runtom i världen kan detta inte vänta. Jag önskar därför en ordentlig politisk självrannsakan. Vilken relation vill ni ha till oss medborgare? Och vad är egentligen viktigast – kortsiktiga vinster i opinionen eller ett långsiktigt hållbart samhälle med en välmående demokrati? 

Amanda Björkman, barnrättsstrateg 

Kategorier:
Idépodden